Göteborgsposten – 14 juni 1864, sida 1

Ä — er någonting heller. Mitt namn är Mangin! Jag säljer mina blyertspennor, och jag försärdigar dem utan någons hjelp. Jag har blifvit hedrad med första klassens medalj vid den stora expositionen i Timbuktu. Jag är intet dumhufvud. Nitt porträtt, sådan jag här står, kan ses på dörren i hvarje tobaksbod i Paris, och jag säljer mina blyertspennor för 20 centimer stycket. Jag förklarar nu, att om någon uppfinnare, fabrikant, handlande, fysiker eller filantrop visar mig bättre pennor än mina, vill jag gifva honom 1,000 franes — nej icke honom, tv jag afskyr konkurrens — utan till de fattiga i 31:sta arronuissementet. Mangin tog nu en af sina pennor, formerade den och pröfvade dess styrka genom att med spetsen sticka hål i en tunn träbit. Han tog derefter ett ark papper, lade det på en brädbit, såg på någon person bland hopen liksom tecknade han hans porträtt och visade inom få minuter ett åsnehufvud, hvarvid ånyo en ofantlig skrattsalva hördes. Då jag var blygsamt klädd, som mina åhörare fortfor han derefter, höll jag på att svälta ihjäl, ty jag förtjente ingenting. Nu har jag 200 försäljningsställen i Paris. Jag tager min middag hos Maire på rue Vivienne — och äter förträffligt. Lätt stekt oxfilet och sådant bröd sedan. Chåteau Margot till alla målen. Hvad beträffar mina bakdantare — ty stora förtjenster äro alltid afundade — ha de för länge sedan blifvit gröna i synen, medan jag får den friskaste rosenhy; och jag dricker burgunder medan de dricka vatten, likt gäss som de äro. Detta var oföränderligen slutet på harangen, hvilken sällan varierades, men som, ehuru så ofta upprepad, alltid tycktes vara välkommen. Den illustrerades af ett ansigtsspel, en gestikulation och af böjningar i rösten — de plötsligaste öfvergångar från tenor till den djupaste bas — som det skulle vara omöjligt att beskrifva. Han öfvergick efter talet till affärerna, öppnade sin skulpterade koffert, framtog bundtar af medaljer, öppnade en packe af sina fotografiporträtter och utdelade för en summa af en francs en medalj, ett porträtt och sex pennor, medan Verdigris musik blet allt hastigare och ursinnigare, i samma mån som köpare samlade sig omkring dem. Då klockan slog 3 stängde Mangin sin koffert, altog sin riddareklädnad, visade sig åter som en vanlig dödlig, tillkännagaf i sträng ton att försäljningen var slut för dagen, steg ur vagnen och begaf sig till sin tavoritkällare. Verdigris stannade efter, visade sig till en början döf för alla böner at dem som önskade köpa, men gaf småningom efter och sålde några hundra pennor liksom i smyg och låtsande stor fruktan för att bli sedd af sm herre. Paris var Mangins teater. Han brukade visserligen att göra korta utflygter till Orleans, Tours och äfven Poitiers, men med föga framgång. Landsortsboarne bäfvade tillbaka för en så imponerande personlighet. Det var i Paris och ensamt i Paris som han blef förstådd och belönad. Det var blott här som hans något oförskämda repartier uppskattades, och här behandlades han likt ett bortskämdt barn. Till hans begrafning hade ett betydligt antal af hans gamla beundrare infunnit sig. Han var enligt sin egen uppgift 52 år gammal, men såg yngre ut. Han har ej lemnat någon arfvinge till sitt rykte, sin hjelm, sit harnesk, sitt svärd och sina handskar. Dent höga ställning han uppnådde hade han sina personliga förtjenster att tacka för, och en stor mans efterträdare är sällan begåfvad med förmåga och skicklighet att fortsätta, hvad grundläggarens snille har åstadkommit. ————