Göteborgsposten – 14 juni 1864, sida 1

——— —— —— — byggnaden glödde blott långsamt. Då dagen åter framskridit nära till aftonen såg jag örver tröskeln det röda sken jag så mycket truktat och hörde lågornas hväsande. Inom så ögonblick måste dörren fatta eld och jag förgås. Ännu en gång rusade jag till det öppna fönstret och såg utåt. Skulle jag med fara för mitt lif springa ned på verandans tak? Intet annat återstod mig och jag beredde mig på att taga ett språng som skulle kunnat bli dödligt, då en röst ropade cill mig nedifrån: — Stanna, stanna, Jane! Vänta, jag vill rädda er. Jag såg i detsamma Kate Deloraine gå uppför en stege som stod emot verandan. Andlös följde jag hennes rörelser. Hon steg lätt upp, drog upp stegen efter sig och stödde den mot fönstret. Jag kan knappt säga huru nedstiga det försiggick; men jag stod snart på marken, tryckande Kates hand. — Vi ha ej ett ögonblick att förlora, yttrade hon slämtande. Jag flydde från dem vid sista hästo bytet, men då de finna att jag begifvit mig hit, skola de följa efter mig I detta ögonblick hörde vi ljudet af hjul som nalkades på vägen. Jag var så svag at jag knappt kunde röra mig. Kate måste nål slan bär mig till en i närheten stående liten