Göteborgsposten – 14 juni 1864, sida 1

— ——— — — han ringde på en liten klocka, tog ett steg framåt i vagnen, höjde handen, strök sina mustascher, öppnade munnen liksom för att tala men tillslöt den åter med förfärligt hemsk min och steg tillbaka liksom hade hans öga fallit på något förhatligt föremål, som beröfvade honom förmågan att tala. Han kände dock väl den punkt utöfver hvilken han icke kunde fresta publikens tålamod eller goda lynne och insåg fullkomligt när det ej mera gick an att vägra eftergifter åt dess önskningar. Det fordras en god del mod hos artister af denna klass att behandla ett thema så sar ligt som deras egna oötverträtfliga förtjenster, ty ämnet har för längesedan blitvit utslitet. Men märk likväl med hvilken lätthet och styrka, med hvilket majestät Mangin gaf sig in derpå: J frågen mig, messieurs, hvem är denne irrande riddare? Hvad betyda dessa drägter från förflutna århundraden, denna förgyllda vagn, denna musik af trummor och cymbaler, denna ofantliga rosenröda parasoll vid min sida? — Mitt svar är detta: J ären alla blinda och okunniga och den som vill lyckas med er måste fängsla er med oväsende och glitter. J frågen mig, messieurs, hvari min styrka ligger? Jag svarar er att min styrka ligger i min glänsande hjelm och svajande hjelmbuske. Det tanns verkligen en tid då jag öfverlät åt menniskoslägtet, på hvars rättvisa jag var nog dåraktig att tro, att sjelft finna ut den oupphinneliga förträffligheten af mina varor — dessa nu ryktbara blifna blyertspennor; men en bitter erfarenhet bevisade mig snart, att menniskoslägtet totalt saknar smak och förstånd. Jag fann att massan var, jag upprepar det, blind och okunnig. Men jag kände inom mig sjelf snillets skaparkraft, och att jag blitvit född till min tids ledande ande. Jag har er nu alla vid mina fötter, och historien skall skänka Mangin en bland sina mest glänsande sidor. Med en åt ett bestämdt håll riktad blick, liksom hade någon gjort honom en fråga, fortfor han: Hvad var det ni sade, monsieur? Markt schreier? Ja väl, jag är det. Jag är en marktschreier, det är mitt yrke. Man kan ej vara alla till behag. Icke allt mynt kan vara Louisdorer, och en hvar har ej den lyckan att komma till verlden som kryddkrämare. (En dånande skrattsalva). Vill ni veta huru jag kom att bli en marktschreier? Låna mig ert öra ett par minuter. Se på detta ur (han drog dervid ett vackert guldur ur västfickan och pekade ut timman). Förr visade jag mig på offentliga ställen klädd så nätt som en notarie — nätt, respektabelt och icke brokigt. Men ingen kom till mig. Jag sålde icke en enda penna. Hvem annan som helst, men icke jag, skulle ha dignat under missräkningens och olyckans börda; men jag var skapad a ett annat ämne. En dag, jag minnes det väl, såg jag Mr Punch passera, medan jag för himlens alla väder predikade om mina varors förträfflighet. Folket dumma åsnor som J alle ären, messieurs — följde honom hoptals och lemnade mig i min ensliga storhet utan ett öre. En plötslig tanke slog mig. Jag har det, skrek jag, och jag hade det också Redan följande morgon uppträdde jag offent ligt klädd liksom Punch. Så har jag med åt skilliga variationer klädt mig ända till denna dag. Och nu, messieurs, nu följen J mig, oct hvad som är ännu bättre, nu köpen J at mig Ni skrattar (skarpt blickande i hopen). Ai det möjligt för någon mensklig varelse mec lett hufvud likt ert att skratta! Jag ber on förlåtelse för min anmärkning, min herre, mer händelsen är att jag ej begär något af någor ibland er, och varen ej rädda, skall icke gt . SSV