Göteborgsposten – 14 juni 1864, sida 1

AL— — kända, likasom det trån honom oskiljaktiga positivet, hvars skärande toner utan tvifvel voro iunnade att öfverljuda ångestropen från de offer, hvars tänder han opererade — liksom denne hade Mangin inträdt på en redan mycket trampad stråt — artistens i fria luften, men utan framgång. I sina tal slog det aldrig fel, att han icke gaf antydningar om sin fordna karrier och om sina strider, på den tid han sökte öfvervinna menniskoslägtets fördomar, detta slägte som aldrig kunde se någon skilnad emellan honom och den vulgära hop, hvilken sprang efter utmärkelser. Medveten om sin egen förmåga, litade han blott på sig sjelf för att lugnt vandra sin väg genom verlden; men ju mera ödmjuk och anspråkslös han var, dessmera förlorades han bland den mobb aft äfventyrare, ur hvilken det var hans äregirighet att höja sig. Han beslöt till slut att slå ett djerft slag. Han afklädde sig sin blygsamhet, liksom han skulle afklädt sig en gammal rock i Bazar du Temple; han förklarade sig sjelf anförare för en rörelse som skulle revolutionera den artistiska verlden; han trampade under sin fot all falsk blygsel, förkastade hvarje medlarskap emellan sig och folket, hvars erkännande han fordrade som sin rättighet; och besynnerligt att säga, denna oförskämda fordran blef godkänd. På det att intet misstag skulle uppstå om honom sjelf, tillkännagaf han alltid för den förvånade men bifallande publiken, att Verdigris, positivspelaren, som satt bakom honom — en personage med besynnerligt utseende, låg panna, liten, uppåtvänd näsa, en smal öppning midt i ansigtet, hvilken skulle föreställa mun, och en märkvärdigt lång haka — innehade sin plats endast och allenast för att vefva sitt instrument närhelst han, Mangin, gaf ett tecken, ett värf, för hans vederbörliga utförande Verdigris blott var honom sjelf ansvarig. Mangin företog aldrig resan till de platser, der han uppträdde, klädd i sin embetsdrägt, såsom han sjelf brukade kalla den. Han var då klädd som en vanlig dödlig i rund hatt och paletot Hans öppna vagn med de tvenne hästarne, hvilka han sjelf körde, egde intet af charlatanens prål. Verdigris satt i baksätet, äfvenledes klädd civilt. Det enda som föreföll anmärkningsvärdt var att han höll framför sig en fyrkantig låda med betäckning af vaxduk. Då Mangin anlände till den plats han för tillfället bestämt sig för — Place de la Madelaine, torget utanför nya operan eller Chateau d Eau, på hvardagar, och om söndagar Place de la Bourse -— reste han sig upp, framtog ur en liten låda sitt porträtt inom glas och ram, ställde framför sig en liten koffert fylld med medaljer, bärande hans egen bröstbild, samt påtog sig derefter genast sammetstunikan med guldfransar, kraghandskar, harnesk, svärd och kask. På ett tecken af sin herre iklädde sig äfven Verdigris sin kostym, hvilken bestod af en sammetslängrock och en kask utan plym eller hjelmbuske. Vid ett nytt tecken af Mangin började Verdigris draga positivet, och den folkhop som redan samI lat sig vid åsynen af det välkända åkdonet undsägnades nu med den vällustiga musiken ur il Baccio. Och derpå reste sig Mangin, lugn och imponerande. IIan blickade forskande på den hop som trängdes kring hans vagnshjul, betraktade med fix blick någon enskild person, rynkade pannan och sänkte plötsligt visiret på sin hjelm. Detta frambringade den afsedda I verkan — att uppväcka otåligheten hos folket som nu väntade på att han skulle hålla tal. Efter några minuters ytterligare koketsteri och sedan hans toalett blifvit fullbordad, höjde han sitt finger och positivet tystnade; RE — — — 2 ——