Göteborgsposten – 14 juni 1864, sida 1

en sådan vexel. Men samma tanke hade synbarligen äfven sallit betjenten in. — Det är för mycket, yttrade han långsamt. Femtio askall vara nog för våra omedelbara behof. Vi våga ej presentera en större vexel. Med ett mummel stack mrs bDeloraine den första vexeln i sin ficka och befallde mig skrifva en annan. — Kanhända behöll hon den första för något framtida tillfälle. — Det är bra, yttrade mannen, i det han tog den andre. Kom nu, tillade han till mrs Deloraine, vi ha ingen tid att förlora. De vände sig om för att lemna rummet. — Ni tillåter mig att gå hem? frågade jag. — Det är troligt, svarade qvinnan sarkastiskt — så att ni skall kunna bedraga oss igen. Men jag vill gifva er mitt hedersord på att icke sända efter er eller underrätta någon om hvad som tilldragit sig. — Åh! men ni kan bli tvungen till edgång! utropade mrs Deloraine hånande. Det är ej möjligt så vida jag Kl omtalar att jag varit instängd; hvad angår penningarne äro de en fri gåfva. Jag ämnade hjelpa er, som jag sade er. Hon hånlog ånyo.