Göteborgsposten – 14 juni 1864, sida 1

AAH —— — Paris. Han har gått ifrån oss alla som sägo ionom — och deras namn var legio — tilll stor sorg, och detta icke blott på grund afl ans personliga egenskaper, utan åtven till blje af svårigheten, kanhända omäjligheten. utt någonsin ersätta honom pP: hans plats. Hans rykto var kanhända icke europeiskt, men let var fast grundadt och länge erkändt inom on hufvudstad, hvilken, såsom mr Eugene Peletan nyligen i lagstiftande församlingen anmärkte, är Frankrikes hjerna. Han var en man med äkta snille, och ingen var någonsin mera än han herre ötver sig sjelf. Han var ej en af dem, som älska att dölja sina talanger; tvärtom förlorade han intet tillfälle att lägga dem i dagen till fördel för publiken. Likt antikens filosofer meddelade han sina lärdomar viva voce åt alla som brydde sig om att lyssna till dem, och de tal han vid dessa högtidliga tillfällen höll voro, ehuru rika på visdom, lämpade ef ter hvars och ens uppfattningsförmåga. Ehuru å personer voro mera eftersökta och fastän hans lärdomar äfven voro afsedda att bereda nöje, så saknade de allt smicker ätven för dem som det var honom angeläget att vinna på sin sida. Han roade, men han skonade aldrig sitt auditoriums fel och dårskaper, och hans sarkasmer blefvo emottagna med samma tilltredsställelse som hans loftal. Han var van att tala mycket om sin sjelf och utbreda sig öfver sina egna förtjenster, men hans egoism var aldrig stötande. Ilan framställde sig sjelt såsom idealet för en offentlig man, och han uppmanade vänligt en hvar som lyssnade till honom att taga till sitt mål att en dag upphinna hans egna höga ställning inom samhället. Hvarhelst han visade sig, kunde han vara säker på att ej möta någon rival, och han var der den ende och absolute herrskaren. Blott genom sin moraliska styrka och utan yttre bistånd bibehöll han sin höga position, hvilken han eröfrade för 12 å 14 år sedan och till sin död innehade. Baron Hausman, prefekten, må herrska öfver Seinens öde, men Mangin — den ryktbare försäljaren af blyertspennor — var absolut herrskare öfver torgen i Paris! Då flanören omkring kl. 2 e. m. passerar Place de la Madeleine, Place de la Bastille eller Chåteau dEau, skall han med sorgsna känslor erinra sig, att icke vidare på dessa platser får so den ståtliga gestalten, klädd i en sammetstunik, kantad med guld, i ett harnesk, poleradt som en spegel, i svärd, kraghandskar och den glittrande kasken med en vingad orm, öfver hvilken hjelmbusken höjde sig rik och svajande. Hans gestalt och anlete voro martialiska. Hans mustacher voro at den äkta kejserliga snitten, spetsarne väl pomaderade och stickande ut en på hvardera sidan likt sylar. Pipskägget betäckte nära nog hela hakan. Då han tog sin plats i sin öppna vagn, dragen af två isabelltärgade hästar i vackra selar, med sin medhjelpare klädd i en liknande, men mindre brokig kostym, med högra handen (på hvars pekfinger en massiv guldring ståtade) hvilande mot höften, med fast, lugn och tankfull blick, gick ett mummel bland den omgifvande hopen, hvilken bugade sig för honom liksom för alla charlataners konung. Det var ett ärorikt ögonblick, och man såg att han kände det, då han reste sig tyst och befallande och med ett slags föraktfull ödmjukhet emottog den för hans fötter liggande massans hyllning. Hvad man känner om Mangin är hufvudsakligen samladt at hvad han sjelf berättat. Han hade genomgått åtskilliga öden och transformationer innan han iklädde sig den rika drägt och de glittrande prydnader, som länge skola lefva i parisarnes minne. Liksom dentisten Duchesne — hvars hvita halsduk, svarta rock och kalesch med en häst voro så väl