Göteborgsposten – 11 juni 1864, sida 1

han gonom mitt vittnesmål skulle bli frikänd, ty jag hade sett honom hitta den olyckliga plånboken. Föreställ er, om ni kan, mitt tillstånd. Jag vågade ej skrifva och säga al jag visste det han icke hittat plånboken, ty jag fruktade, att mitt bref skulle bli läst innan det lemnades till honom. Jag kunde blott förbli tyst i detta afseende och bedja min fader söka förekomma att Jä 8 blefve kallad som vittne. Ack det var förgäfves! Mrs Denison tystnade, rörd af en gammal sorglig hågkomst. — Huru förhöll ni er i denna förskräckliga belägenhet? frågade jagRansakningsdagen inträffade, fortfor hon. Det blef bestämdt bevisadt att familjen Deloraine och dess betjent hade utgifvit falska sedlar och att William af en juvelerare i London köpt ett diamantsmycke och betalt det med en falsk sedel. Denne juvelerare var det förnämsta vittnet emot honom. Till sitt lörsvar förklarade han, hvad han hade berättat för min far, att han hittat sedlarne och blott lånat dem till deras närvarande bruk. Min far kallades för att bevittna detta och uppgifva sin tanke om Deloraines karakter. Denna sista uppgift var naturligtvis gynnsam, men vid korsförhöret bevisades, att min far icke verkiigen sett William upptaga plånboken och