Göteborgsposten – 11 juni 1864, sida 1

nikationen häremellan och Marstrand har från slera håll anmärkts det oegentliga deri att inglartyget afgär samtidigt med snälltågots ankomst hit från Stockholm, så att passagerare som möjligen skulle vilja medfölja, omöjligen kunna medhinna detsamma. Det torde likväl varu ovisst om denna olägenhet bletve hald genom att framflytta aftgångstiden en halftimma, tack vare den outgrundligt rundliga tid som de resp. medlemmarne al bårarelagel ansc sig behöfva för att förfoga sig och sina långkärror från stationshuset till Skeppsbron. Framflyttas tiden en hel timma, torde det dock blifva fullt tillräckligt; men då uppstår den fråga, om icke fartygets ankomst till destinationsorten skall komma att ske bra nog sent. Ja, lycklig den som nu kan få begitva sig ut på landet och njuta af alla dess behag! Hvilken mångfald af sörströelser och njutnin gar erbjuder icke landet mot staden under den vackra årstiden! Du är road af sisko; och på den klara sommarmorgonen, innan ännu Åurora med sitt rosensinger klappat på Österns port, beger du dig i väg för att lägga ut sörsåt för den skimrande aborren, den listiga gäddan celler den läckra och lekfulla laxen. Stilla och tåligt sitter du der och afvaktar det lycksaliga ögonblicket, då det nappar. Men — o öde, i summa ögonblick som den präktigaste gädda, hvilken någonsin retat en fiskälskares gom, sticker sitt hufvud med thy åtföljande lekamen och stjert öfver vattenytan, brister retven, gäddan kniper ihop sitt ena öga med ett försmädligt leende (så tycker du naturligtvis!) och försvinner i djupet, en gädda, det kan du svära på, som vägde ett hivtills okändt antal marker. Eller måhända du i likhet med Saphir definierar begreppet metspö sålunda, att det är: rett instrument med en mask i den ena ändan och en — narr vid den andra samt i stället söredrager Nimrods manligare sysselsättningar. Hvilken vällust att med bössan på axeln genomvandra en af våra dottande skogar en herrlig sommarmorgon, då trasten från tallens topp lockar sin maka med sin egendomliga, halft melankoliska sång! Att höra hundarnes skall der långt i sjerran blanda sig med hackspettens enformiga tack-tack och sorlet at en lekfull bäck, som i ungdomlig yra hoppar från sten till sten, från tulva till tulva, hviskande trolösa eder om trohet och återseende till de blyga sipporna, som sakta skaka på sina hufvuden, liksom för att säga: Ah! vi to dig så lagom, munsjör!Men, måhända tycker du, när allt kommer omkring, att du icke har hjerta att bedröfva någon af alla de jublande skarorna omkring dig, — nåväl, så kasta dig då ner i gräset, blicka upp emot det blå, insup i fulla drag ur naturen omkring dig mod och förtröstan, krast att kunna möta hvardagslifvets prosa, och känn och erkänn att lifvet ändå eger sin poesi och att det kanske ändå icke är så galet, att du kommit att hamna på vår planet. Snart på en förträfflig trottoar, vandra man direkt till Fattighuset, hette det i vyårskrönikan, och denna profetia är nu på god väg att förverkligas, i det största delen af den gamla, hederliga Lattighusgatan, den enda som torr i verlden kunde skryta af att vara försedd med tuktad sten, erhållit en ny, bred och beqväm trottoar i likhet med dem som förefinnas på Vestra Hamngatan, Stora Nygatan m. fl. platser. IIvilken vandrare, som särdeles under de mörka aftnarne för några veckor sedan under det då rådande polismånskenet hade sina vägar ötver torget vid Skeppsbron, påminner sig icke huru, när han som bäst gic k fördjupad i sina penscer och kanske just hunnit till ett intressant moment i sin tankegång samt fullt och fast trodde sig spatsera på terra firma, — — — —