Göteborgsposten – 11 juni 1864, sida 1

ill min fasa och förtviflan blef jag kallad som vittne. Jag kan aldrig glömma det! Ånnu i lonna stund kan jag se Deloraines blick mot mig, hans blick at kärlek, förtroende och hopp. kEtt ord af mig skulle skänka honom lirvet! ett ord döma honom till galgen! Det var on ryslig frestelse, ... men jag vågade icke ljuga — jag kunde icke! Gud vare lof, jag blef ej en menederska! Jag försökte att hålla sanningen dold, åtminstone svarade jag med motvilja, men korsförhöret var strängt och då iklagaren frågade mig: Såg ni verkli igen N llkimn Deloraine hitta boken, snarare skrek in yttrade jag det olycksbringande: nej!— Såg ni honom taga den ur sin egen licka? En tystnad uppstod. Flämtande yttrade jag slutligen ett jal Jag hörde et vildt genomträngande skri från fången och erinrar mig sedermera intet vidare, ty jag svimmade och blef buren ur salen. Deloraine blef dömd till döden. Ilan bekände sitt brott, berättade min tader och visade sig mycket angelägen att frikänna sin mor och Kate från all del leri. De bletvo följaktligen satta på fri fot, ty äfven de hade varit under bevakning. Men jag var högst olycklig. Jag Mände mig lik en mörderska och bönföll hos min far att såvida han hoppades se mig lycklig ännu