Göteborgsposten – 11 juni 1864, sida 1

rade mig huru jag sett Deloraine taga plänboken ur sin egen ficka; men jag stod lullkomligt tyst. Delad mellan fasa och fruktan kunde jag icke tala. Min far fortfor: — Jag har naturligtvis lofvat att vittna för honom och äfven du blir kanske inkallad. — Ack! låt dem ej kalla in mig! Jag kan icke! jag kan icke! utropade jag i dödsångest. — Naturligtvis är det obehagligt för en ung dam att uppträda inför en domstol, och om jag kan förekomma det, skall det ej behöfvas; men vi måsto ej låta dylika små betänkligheter sätta en medmenniskas lif i fara. Jag svarade intet härpå. Jag skulle ej för hela verlden ha velat beröfva Deloraine min faders vittnesbörd till hans förmån. Och huru skulle han aflägga ett sådant ifall jag talade? Förfalskning var då för tiden belagd med dödsstraff. Kunde jag af egen fri vilja, genom mina egna ord, döma den man jag äl skade till galgen? Jag var högst olycklig och drogs åt olika håll af tvifvel, fruktan och fasa. Mitt hjerta sönderslets ytterligare då jag emottog ett bref från William i hvilket han tackade mig för min vänliga hågkomst af honom, och yttrade att det i alla hans svårigheter var angenämt för honom att tänka, det