Göteborgsposten – 8 juni 1864, sida 1

öppnat ögonen och hans blick hade återfått hela sin klarhet och sitt kloka uttryck. — Nåväl! sade Bolton, har ni hört? — Ja, svarade Roger, och jag finner att de båda äro värdiga min uppoffring. I Hans blick stannade på den urgamla Asburthonska I familjens vapensköld, hvilken hängde öfver kaminen; derifrån flyttade den sig till familjeporträtterna hvilka betäckte väggarne. Roger yttrade då i det han ställde sitt tal till dessa stumma dukstycken: — Förlåten den stackars bastarden, zigenerskans son, att han för en tid intagit den legitimes plats, att han bebott denna boning som ej var hans, att han burit det namn och den titel hans fader ärft från er. I hjeltetiderna har det ofta varit bastarderna i förnäma ätter som räddat sina förfäders ära; ofta har bastarden tagit pligtens banr i hand och åter gifvit glans åt vapenskölden, hvars färger börjat mattas. Förläten mig derföre Asburthoncer från förflutna århundraden, förfäder hvilkas namn ej tillhör mig, men hvilkas blod flyter i mina ådror. Jag vill återställa vår familjs gamla värja till dess laglige egare, äfvensom denna omätliga förmögenhet som alltid blifvit på ett ädelt sätt använd. Roger talade i rörd men fast ton, och Bolton utgöt tårar. — Min gamle vän, yttrade Roger till denne, gif nu hit din dryck; nu har jag gjort min pligt, och jag skall dricka utan att darra. Doktorn tog på ett bord en silfverbägare, i hvilken