Göteborgsposten – 8 juni 1864, sida 1

WW--------- —— AA — cko ens förbundsdagen vågat bestrida. IIerigdömet Lauenburg med 46,000 innevånare sef genom fördragen 1815 tilldeladt Danmark ersättning för Pommern, och det skulle falla sig högst olägligt för Österrike att omintetröra dessa fördrag äfvensom för Preussen att itergifva sitt qvid pro quo. Förbundsdagen har derföre äfven midt under denna strid förklarat, att Lauenburg är en permanent och laglig tillhörighet till den danska kronan, och att förändringen i successionen inom Danmark icke medför något intrång på Tysklands eller förbundets rätt. De danska konungarne ha dessutom, tro vi, genom sitt inflytande öfver egendomsegarne inom det lilla hertigdömet vunnit dess befolkning för sig, och dess ständer ha genom sin röst samt folket genom sin hållning visat, att de äro belåtna med Kristian af Danmark såsom deras fortfarande regent. Detta hertigdöme, som sålunda är det enda, hvilket tydligen önskar att icke skiljas från danska kronan, föreslår man nu skola skiljas derifrån i utbyte mot Nordslesvig. Monarkien skulle således behålla Seeland, Fyen, Jylland och danska Slesvig samt för allvar atstå från alla sina rent tyska besittningar. Holstein och Sydslesvig törenade till ett hertigdöme kunna sedermera, ettdera som hr v. Bismarck önskar, öfverlemnas till Preussen, eller, såsom Fredrik Wilhelm säges tillråda, ställas under preussiskt protektorat, och det lilla hertigdömet Lauenburg kan användas till att befordra några territorialförändringar, som högligen skulle gagna Hohenzollrarne. Ånnu har ingen ofliciel berättelse om detta arrangement eller om något annat blitvit offentliggjord i England, men man tror derpå i Berlin, och det eger af många skäl i och för sig sjelft trovärdighet. Medgifvandet må vara otillväckligt för att tillfredsställa det tyska folkets uppväckta snålhet, men det försäkrar likväl åt detsamma några af det företagna krigets ändamål. Tyskland vinner båda stränderna at Kiels hamn, beskyddar alla territorier som bebos al dess egen nationalitet och njuter i fullt mått äran att ha röfvat ett folk med mindre än en 30:dedel af dess egen disponibla befolkning. Ty — och detta är en sak, som man för Europas framtida väl bör taga i allvarsamt betraktande — Tyskland kan, då det såsom nu är vansinnigt genom någon id, använda icke blott sina egna fyrtio millioner, utan älven tretio till, ungrare, slavoner, polackar och italienare, hvilka må hata och förakta det, men som icke dessmindre betala det skatter och dö för dess försvar. Preussen vinner det militäriska protektoratet öfver det nya hertigdömet, förmodligen äfven någon territorialtillökning, och hela glansen af den tron att det i sjelfva verket är mera tyskt än förbundsdagen sjelf. Hr v. Bismarck har i en depesch till förbundsdagen framställt denna teori på ett sätt som, begagnadt af hvilken annan statsman som helst, skulle förklaras såsom höjden af oförskämdhet. Hos honom är det dock helt enkelt hr von Bismarcks vanliga sätt. Preussiska statsmän veta också mycket väl, om äfven icke pressen gör det, att opinionen inom England börjar antaga en hotande karakter, och att ifall Preussen sträcker ut handen etter allt för mycket, skulle det efter ett ansträngande krig kunna förlora allt hvad det vunnit under sitt långa, men föga ärorika fälttåg. Förbundsdagen vinner den hamn, i hvilken dess framtida flottor skola ligga för ankar, och en ytterligare röst till stöd tör de mindre staterna i förbundet. Österrike ensamt vinner intet direkt, men Österrike har också mera sökt elter tyska garantier för sina redan existerande besittningar än efter någon utvidgning af sitt område, och ju noggrannare det följer hr v. Bismarcks ledning, dess säkrare