Göteborgsposten – 7 juni 1864, sida 2

denna säsong inlösa en henne tilldelad stor damerol Ty det är godt när en teaterchef vid ett sådant fall har tillfälle att genast gifva rolen åt en annan; och fröken Lange skall antagligen på den kongl. teatern kunna fylla så väl större allvarligare partier af stark och patetisk art som pikanta, karakteristiska fruntimmersroler. Oaktadt hon både har en vacker sångröst och förstår att använda den med mycken effekt, kommer hon dock svårligen att blifva mycket använd såsom ingenue, ett fack, hvari hon likväl myeket uppträdt å Folketeatret. Hennes talang, ehuru ej af så stort omfång, är emellertid utan tvifvel tillräcklig att hon skall komma att uppnå en varaktig plats såsom framtida konstnärinna vid sidan af fru Paetz, med hvilken hon genast, i afseende på gage, blifvit stäld på samma linie. Huru skall deremot Folketeatret kunna umbära henne? Svaret härpå — såvida hon icke får någon efterträderska från ett eller annat håll — kan gifvas genom hänvisning dertill, att Folketeatret under de sista åren har stått sig bäst både pekuniert och estetiskt genom att lemna de stora kraftstyckena och hålla sig till farcerna, der fröken Lange ingen plats hade, då Folketeatret deremot i hr Madsen har en allsidig och verkligen begåfvad konstnär, som här är oförliknelig. Att också han en gång skall komma till kongliga teatern är troligt; det finnes åtminstone några roler (såsom de unga betjentrolerna i den stora komedien) som vänta på honom allteftersom Phister blifver för gammal. Öfvergången är visserligen en penningeförlust, men en vinst så väl i anseende som i konstvärde. Kongl. teatern slutar för öfrigt med glans, Sheridans lysande ÅBagtalelsens Skole (Tadelskolan) med fru Ieibergs lysande lady Teazle samt Mozarts odödlige Don Juan ha i tolfte timman skaffat fulla hus i stället för de vanliga tomma bänkarne. Detsamma skall också blifva tillfället med extrarepresentationen af Elverhöi om Thorsdag. Det var en fullständig festrepresentation, när Don Juan första gången gass i Lördags efter nära två års hvila med någon förändring i rolbesättningen. Denna förändring var likväl ej hvad som gjorde den festlig, ty hvarken jmfr A. Andersen som Zerlina, istället för fru Liebe, eller fru Liebe som donna Anna, istället för fru Gerlach, voro lyckliga, och minst den senare. Bättre var hr Jastrau som don Ottavio, som visserligen icke spelade bättre än sin föregångare, hr Stenberg, men hvars fulländade skola i förening med en kraftig och rätt vacker tenor elektriserar vår publik, som ej är bortskämd med stora talanger isynnerhet i tenorpartierna. — Det festliga var i stället af en annan art, i det hr Hansen den aftonen spelade titelrolen jemt 2 år efter sitt uppträdande första gången i denna rol. Det är otvifvelaktigt, att publikens välvilja mot sin gamle sångare hade bidragit icke litet till att oberan vid denna, den ungefär 150:de representationen deraf på vår scen, hade samlat utsäldt hus till sorhöjdt pris. Visserligen är hr Hansen långt ifrån nägon ideal, knappast någon god Don Juan; men det är likväl i hans spel mycken skicklighet, isynnerhet mycken humor, och i hans sång ännu ett icke ringa behag. Vid sitt första inträdande mottogs han så varmt, att musiken alldeles måste tystna och han sjelf nödgades till det på kongl. teatern ovanliga att tillkännagifva sitt emottagande af publikens hyllning. Ett försök att framropa honom lyckades likväl icke. Den pokal han i slutscenen begagnade, var ny — en gåfva till honom från hans kamrater i konsten. Danska armeen på Fyen. En norrman, anstäld vid den Aaröe-Raabska ströfkåren, skrifver till norska Aftenbladet: uStörsta delen af den danska hären går nu på bete bär på Fyen, hvarest den i alla afseenden mår godt; dess appetit är respektabel, dess humör är godt, den är vid god helsa och åtnjuter mycken gästfrihet, glömmer vinterfälttågets mödor och förlofvar sig med de fyenska flickorna. Alldeles overksam är den dock ej, den har mycket att reorganisera, luckorna fyllas med nya rekryter, de äldste af förstärkningsmanskapet permitteras, efter all sannolikhot för beständigt, der exercerag och manövreras, munderingen efterses och repareras, kortligen, man arbetar ifrigt för att efter vapenhvilans slut kunna upptaga striden i ny och bättre ordning; och säkert är att till den tiden skall armen vara bättre utrustad och mera stridsduglig än någonsin. Väl hafva vi förlorat våra fasta hufvudplatser på halfön, men den långa kuststräckan blir fienden nog svår att försvara, och ingen i armåen betviflar att man ej under en verksam och ihärdig ledning kan tillfoga tyskarne allvarsamma nederlag, så att de antingen nödgas koncentrera sina stridskrafter på enskilda punkter eller också fördubbla sin styrka. När så härtill komme en sträng blockad, blefve kriget nog i längden temligen obehagligt och tröttande för Tyskland och skulle troligen stämm det blidare än den hittills rent defensivt förda kampen gjort det. Det är intet som soldaterna längta mera efter, än att engång få gå anfallsvis tillväga, och underrättelsen om vapenhvilan, som inträffade just som det på flera håll förbereddes fienden diverse offensiva öfverraskningar, mottogs öfverallt i armöen med stort missnöje. Den lilla norsk-danska ströfkåreni ligger under vapenstilleståndet i kantonement på Thorseng vid Svendborg. Det är ett af de vackraste ställen på Fyen, der hvimlar af näktergalar, och befolkningen vet ej hur väl den vill oss. Då vi seglade hit, strömmade folket till på kusten, hissade Dannebrogen, hviftade med näsdukar och hurrade för oss. Öfverallt, hvarest vi visa oss, mottagas vi med hänförelse, man ställer till kalaser för oss, ja, det skall t. o. m. arrangeras en bal för Ybandets officerare. Saken är den, att ströfkåren, på grund af sin sammansättning, utmärker sig för en viss bildning, den har dertill fått ett rykte för verksamhet och disciplin, som gör, att den betraktas både af den civila befolkningen och af sina militära kolleger såsom en elitkår. Kårens medlemmar hafva derföre avlagt bandrosetter med de skandinaviska färgerna och anse det som en särdeles heder att tillhöra ströfkåren. Huruvida allt detta rosande är förtjent, förbjuder grannlagenheten mig, såsom medlem af kåren, att bedöma, men det är i hvarje