Göteborgsposten – 7 juni 1864, sida 2

slags dvala, någon gång afbruten af ett klart ögonblick. Doktor Bolton, lady Cecily och Lionel höllo sig vid den sjukes hufvudgärd. Ett ögonblick öppnade Roger ögonen och vände dem mot dem. Lady Cecily fattade hans hand. — Mitt barn, sade hon, mitt älskade barn, återkom till dig sjelf ... känner du ej igen mig? — Och mig, sade Lionel, som tryckte en kyss på Rogers bleka panna, är jag ej din bror? Roger tycktes återfå sitt medvetande, hans ögon strålade klart, hans mun öppnades till hälften; men snart föll hufvudet tillbaka mot örongottet, och han återföll i denna förskräckliga dvala som tycktes vara dödens förelöpare. — o min gud! min gud! mumlade lady Cecily, rädda honom! — O min bror! snyftade Lionel, som utgöt tårar af förtviflan. Bolton betraktade dem allvarsam och högtidlig. — Min fru, sade han slutligen med sakta röst till lady Cecily, markis Roger är mycket sjuk. — Men ni skall rädda honom, är det icke så? — Ack! jag vågar ej längre försäkra det. Lady Cecily snyftade. — Hör på, återtog Bolton, i denna högtidliga stund är jag skyldig er hela sanningen, min fru. -— Min gud! hvad vill ni då låta mig erfara? — Markis Roger Asburthon är icke er son, sade Bolton hastigt. Han väntade ett anskri, ett utrop. Lady Cecily höjde blott ögonen mot himlen och svarade: