Göteborgsposten – 6 juni 1864, sida 1

— Jo, hör på, sade negern. Antonio och jag had vaggan ute i friska luften ända tills aftonen. Då natter inbröt buro vi åter in den i rummet. Jag lyftade upp de hvita musslinsförhängena och då jag såg barnet ligga orör ligt, förmodade jag att det sof. Vi hängde ett musslins nät öfver vaggan, Antonio gick och lade sig, och jag ble ensam hos barnet. Jag föll snart i sömn. Huru länge ja; sof är mig omöjligt att med bestämdhet afgöra. Men jaf blef häftigt väckt af ett klart sken. På samma gång hörd jag ett anskri, och då jag öppnade ögonen sig jag marki Asburthon och hans läkare, doktor Bolton. Markisen had lutat sig öfver vaggan och uppgaf ett rop. Barnet va kallt. Doktor Bolton tog det i sina armar och bar in de i nästgränsande rum. — Han är död, sade han. — Dessa ord nådde mitt öra. Förstenad af fasa, låt sade jag sofva. Tio minuter derefter återkom doktorn ocl skakade på mig. — Kom med mig, sade han. Jag reste mig upp. Vi stego till häst och redo utu Calcutta. När vi kommit ett stycke utom staden, vänd doktorn sig häftigt om i sadeln, höll en pistol mot mij och sade: — Jag har fått befallning att döda dig. Det ä emellertid motbjudande att döda en oskyldig. Vill d lefva? — Jag hade stigit ned från hästen och kastat mi; på knä.