Göteborgsposten – 2 juni 1864, sida 2

När dagen inbröt, tog han en penna och skref följande rader: Till naboben Osmany, Min herre! Ni har befriat mig från mina fordringsegare, men jag förblifver likväl er gäldenär, tag detta sista ord i dess vidsträcktaste betydelse. Derefter kallade han Delton till sig och befallde honom bära denna biljett till det lilla hus, i hvilket de föregående natt ingått, ledsagade af Osmany; på samma gång drog han från sitt finger en juvelprydd ring, på hvilken huset Nassaus vapen var graveradt. — Du skall tillställa honom den här, såsom ett minne af mig, sade han. Delton gick; men om en timma kom han tillbaka, medförande både brefvet och ringen. — Är ers höghet riktigt säker på att ej ha drömt denna natt? frågade han. — Och du sjelf? — Jag är icke rätt säker derom. — Huru så? — Jag har förgäfves sökt gatan, huset och naboben, alltsammans har försvunnit. — En menniska kan försvinna, svarade prinsen, men — en gata. — Det säkra är, slutade Delton, att jag ej kunnat igenkänna den. — Jag skall nog finna den jag, sade prinsen. (Forts.)