Göteborgsposten – 2 juni 1864, sida 2

högre mot regeringens beteende i afseende på Danmark. Då Frankrikes nu visade misstrogna hållning tvungit en Russell, som nu i ett helt år med hundradetals noter, hotande. varnande, förebrående, förolämpande, velat upprätthålla londonerfördraget af 1852, att tillochmed slafviskt och liksom darrande tör Tyskland frånträda detsamma, måste naturligen äfven oppositionen bli våldsammare och allmänheten bittrare känna den skymf, som engelska regeringen genom sitt handlingssätt ådragit nationen, och derigenom äfven för sin del trycka på en ministörförändring, hvilken ännu skulle kunna åstadkomma stora förändringar. Men härtill kan äfven behöfvas en så lång tid, att kombinationen blir i och för sig indirekte skadlig för den hjelpbehöfvande. Medan gräset gror, dör kon, och Danmarks sak kan ha gjort en under långa tider oersättlig förlust innan den napoleonska planen gått igenom. Man kan derföre ej annat än beklaga Frankrikes närvarande politik. Mera visad lust för handling skulle konsolidera alliansen med de fria makterna af andra och tredje rangen, samt oemotståndligt rycka England med i fylkingen mot de östra despoternas allians och legioner. Som det nu går, minskas styrkan, mest genom förtröstans aftagande hos de mindre makterna och splittras enigheten, på samma gång som den hel. alliansen höjer hufvudet högre och sätter foten än på det ena än på det andra fria folkets nacke. Den liberala parisertidningen Opinion nationale säger också: Det är ej godt att vara liten och svag i den industriela civilisationens och regeringarnes vishetstid. Danmark lemnar ett bevis derpå. De båda vestra stormakterna hafva år 1720 garanterat det besittningen af Slesvig; de ha är 1852 garanterat hela den danska monarkiens integritet. Men så komma tvenne andra potentater, hvilka sedan de sjelfva undertecknat fördragen af 1852, öppet trampa dem under fötterna, i det de förklara, att tiden är inne, att frukten är mogen, ätbar och ... ve den lille! Man vill fråntaga Danmark Holstein för nationalitetens skull, man vill fråntaga det Lauenburg för beqvämlighetens skull, man vill fråntaga det Sydslesvig ... quia nominor leo... derföre att den, som fordrar det, kallar sig herr Löwe. I Italien, och särskilt i Turin, följer man med spänd uppmärksamhet omslagen i påfvens helsotillständ. Uppgiften, att påfven deltagit i en procession, beriktigas nu derhän, att han endast betraktat den från altanen, liggande i en ländstol och ytterligt kraftlös; den förra uppgiften tyckes derföre vara ett blott spegelfäkteri, för att nedtysta de oroande ryktena om hans helsotillstånd. Turinerbladet Opinione, som är ministerielt, innehåller en lång artikel, hvilken fuppmanar italienska; regeringen, att begagna sig af det gynsamma tillfälle, påfvens död skall komma att erbjuda. Bladet begär, att italienska trupperna i så fall genast skola rycka in på romerska området samt besätta städerna Velletri, Frosininone och Viterbo, hvilka med otålighet vänta på sina befriare. Rom, Civita Vecchia och Albano, hvilka äro besatta af de franska trupperna, undviker Opinione klokt nog att nämna. I ett bref till Patrie från Rom skrifves: Man försäkrar, att eftersom de vanliga läkarne i Vaticanen förklarat påfvens sjukdom låta hvarje dag frukta en katastrof, har man vid det påfliga hofvet måst sysselsätta sig med de följder, som skulle kunna uppstå af ett interregnum. Efter den bulla, som tillochmed utan konklav skulle bemyndiga de vid tillfället i Rom befintliga kardinalerna, att ensamma välja den nye påfven, skulle man tillrådt andra ej mindre energiska medel, hvilkas tillämpning och framgång skulle kunna allvarligt inveckla den romerska frågans lösning i italiensk anda. Kardinaldecani sägas ha kollektivt tillställt franska regeringen ett brof, hvilket öfverbringats af en prelat (msgr Tizzani), såsom utomordentligt sändebud i Paris. I denna skrifvelse skulle man frågat, om Frankrike, i händelse af Pius IX:s död skulle vara beredt att fortfarande beskydda den hel. stolen, så att man kunde uti all frihet och i skydd för hvarje folkrörelse i Rom hålla konklaven. Svaret sades hafva gått i den riktning, att man ej trodde någon svårighet skola uppresa sig emot det fria valet af den nye påfven, det vill säga emot det hel. kollegiets sammanträde. De i heliga kollegiet mäktigaste kardi