Göteborgsposten – 31 maj 1864, sida 1

vit företagna emot denna stad af nordstater ras generaler, Butler, Pope, Foster, Banks, har Richmond redan sluppit lyckligt undan fem angrepp i stor skala. Den 21 Juli 1861 tillbakadref det första nederlaget vid Bulls Run nordstaternas armå under Washingtons murar. r 1862 anlände Mac Clellan, efter tvenne månaders marscher och strider, slutligen framför de kontedererades hutvudstad, hvars förposter knappt befunno sig på en half sv. mils afstånd. Den 31 Maj och 1 Juni sökte separatisterna befria sig från ett så oroande grannskap; men bataljen blef oafgjord och Mac Clellan lyckades under hela Juni månad hålla sig qvar framför Richmond. Han blef slutligen förjagad genom de förfärliga nederlag som general Lee tillfogade honom i Chickahominyträsken d. 25, 27, 29 och 30 Juni. Den 1 Juli stannade Mac Clellan slutligen på denna olyckliga sex dagars reträtt. Den oafgjorda slagtningen vid Malvern Hill tillät honom att samla spillrorna af sin arm och återföra dem till Washington. Under dessa upprepade strider framför Richmond hade södern i general Robert Lee funnit en skicklig och derföre äfven lycklig general. General Jackson, benämnd Stonewall, och hans kolleger Longstreet, Stuart, Ewell och de båda Hillarne, utmärkte sig på samma gång som deras general en chef. Det var åt denna stjernbild af krigare, som de konfedererade hädanefter anförtrodde omsorgen att försvara sin hufvudstad. För tredje gången hördes i December månad 1862 ropet: On to Richmond! (Framåt mot Richmond) utefter nordstatstruppernas linier. De öfvergingo nu Rappahannock under general Burnsides ledning. De hunno dock ej längre än till den motsatta stranden. Den 31 December nedsköt Lee 10,000 man nordstatstrupper i bataljen vid Fredericksburg och dref fienden tillbaka till Washington. Jemt ett år sedan de konfedererade så ärorikt tillbakaträngde unionisterna och på samma bataljfält, levererades striden vid Chancelorsville. Nordgeneralen gick öfver floden på vägen till Richmond, men blef krossad af Lee, som d. 8 Maj skref till sin regering att det ej mera fanns några unionister söder om Rappahannock. Det var vid Chancellorsville som Stonewall-Jackson blef dödad, och detta utgjorde nära nog en ersättning för unionisternas nederlag i sitt fjerde försök mot Jefferson Davis hufvudstad. De sista telegrammerna låta oss förstå att äfven unionisternas femte marsch mot Richmond skall vara förgäfves. Det är märkligt att iakttaga huru kommenderande generalen Grant kopierat den plan som följdes af hans företrädare Hooker. Han satte sig i rörelse i samma månad, passerade de konfedererades Rubicon på samma vadställen, avancerade i rät linie mot Richmond, passerade de fält hvarest tolf månader förut så många medborgare bitit i gräset, — och nära nog på årsdagen af Hookers nederlag blir han åter slagen af Lee och dennes generaler, Richmonds lefvande murar. Nordstaternas innevånare måste vara högst förvånade öfver detta nederlag som ingen väntat sig. Man hade så stort förtroende till general Grants militäriska talanger; han hade så många gånger garfvat rebellernas hudar Grant hade före kriget varit föreståndare för ett garfveri) i Western, vid Vicksburg, Chattanooga etc., att yankees trodde det han skulle göra på samma sätt med general Lee. Man glömde dock härvid att i Western hade Grant dlott haft att strida mot generaler af andra ordningen och mot armåeer som till antalet vo0 mycket svaga. — —— w—— —