Göteborgsposten – 31 maj 1864, sida 1

ter foten utom S:t James, en simpel medborgare, som kan bysättas af ett dussin uslingar och tölpar, hvilka ha oförskämdheten att kalla sig hans fordringsegare. — Jag medgifver, sade Delton helt lågt, att det här är alldeles olidligt och fullkomligt ovärdigt den engelskuä monarkien. — Ack! suckade den höge personen, konungen af Frankrike skulle ej tåla det han; men min far är så svag! Föreställ dig, min gode Delton, att alltid då han har att döma mellan en adelsman och några tjocka cityborgare, tvekar han aldrig att döma den förre skyldig. Det är resultatet af hans liberala ider som han säger. Han påstår att våra förfäder då de voro i Holland voro förbundna att lyda lagarne mera än den sämste af deras undersåter. — Hvad vill ni väl göra, ers höghet; eftersom tålamod är enda botemedlet mot allt detta onda, råder jag ers höghet vara undergifven. Då ers höghet blir regent ... — Men tig då, oförsigtige; vill du skaffa mig en sängplats i Queens Bench? Den som uttalade dessa sista ord, var ingen annan än hans konglig höghet kronprinsen af England. ån kort afvikelse är nödvändig för att förklara det besynnerliga samtal han hade med sin adjutant och förtrogne, den vanlige följeslagaren på hans utflykter. Kronprinsen gällde i allmänna opionen för att vara den liderligaste sällen i London. Spelare, fruntimmersjägare, fördjupad i skulder hade han begått så många excesser, att talrika klagomål kommit till konung Georg. En dag hade