Göteborgsposten – 27 maj 1864, sida 2

rullade framåt med utomordentlig hastighet. Lionel strödde ut guld för att komma fortare. Följande dagen på morgonen vid dagens inbrott aftecknade sig Cheviots bergskedja vid horisonten. Några timmar senare anlände de båda unga personerna till det hvita huset, hvarest de två gamla tjenarne, som blifvit qvarlemnade af mrs Celia mottogo dem med glädje. — Min raske Glin, sade Lionel till den ene af dem, du skall stiga till häst, rida till byn och hemta den vördige Kilworth. Glin sadlade utan att svara en bergsponey och red i galopp på vägen till prestgården. En timma senare anlände den vördige Kilworth till det hvita huset. Det var en gubbe, ännu helt rask, med blåa ögon, som strålade af godhet, och snöhvita lockar. En hopplös kärlek hade kastat honom i religionens armar, och han borde mer än någon annan vara öfverseende med dem som älskade hvarandra. Lionel och miss Ellen gjorde honom till sin förtrogne, hon ljugande med fräckhet, han troende allt hvad hon berättat honom. Den gamle presten, som erinrade sig ha sett sir Robert Walden alltid skaka på hufvudet då man talade med honom om Lionels kärlek, trodde utan svårighet på miss Ellens berättelse. Sir Robert Walden blef i hans ögon en ärelysten, som ville göra sin nice till markisinna och brydde sig föga om hennes lycka. Han ville i början ej gifva vika för de båda unga personernas uppmaningar, men han såg dem så beslutsamma att han slutade med att låta öfvertala sig. (Forts.)