Göteborgsposten – 27 maj 1864, sida 2

Danmark. Fedrelandet innehåller följande väl skrifna uppsats om Danmarks närvarande politiska ställning: Fastän man ingalunda kan lita på de detaljer af londonerkonferensens förhandlingar, hvilka berättas af londonerkorrespondenter och engelska blad, har man likväl desto mera skäl att tro, det samstämmiga meddelanden härom närma sig sanningen, som det man nu berättar om dessa förhandlingar ungefär är hvad man på förhand kunde förmoda. Hr v. Bismarcks depesch till grefve v. Bernstorff medgifver ej något tvifvel om att Preussen, och dermed äfven Österrike, utträdt från londonerfördraget; lika afgjordt är att de tyska stormakterna önska ett Slesvigholstein, och det blir då mycket sannolikt att de, för att tillmötesgå Mellanooh Småstaterna, skola göra hertigdömenas framtida samband med konungariket eller arssfråggn beroende af tyska förbundets afgörande. Å andra sidan måste naturligtvis Danmark stå fast dervid, att londonerfördraget upprätthålles och att stridsfrågan med Tyskland erkännes vara, hvad deni verkligheten är: oenighet om uttolkningen af öfverenskommelserna af 1851 och 52, så att det, först då det är tydligt att ingen enighet häri kan uppnås, blir tal om en annan lösning af tvisten. Det är dernäst mycket sannolikt, att England och Ryssland med ej mindre bestämdhet än Danmark hålla på londonerfördragets erkännande, emedan det afslutats under Englands ledning och Ryssland har ett omedelbart intresse i dess upprätthållande, i det de särskilda ryska artsanspråken på en del at Holstein genom Warschauprotokollet, hvilket ligger till grund för londonerprotokollet, utvidgats till att gälla hela monarkien. Men det är likväl ingalunda sannolikt, att denna samstämmighet mellan England och Ryssland stäcker sig bortom londonerfördragets ordalydelse. England måste ha intresse af att upprätthålla ett oberoende danskt rike, och kan hvarken vilja tillintetgöra dess konstitutionela lif eller önska det nedsänkt till att bli en preussisk vasallstat. Ryssland är deremot ej allenast helt och hållet likgiltigt om, huru monarkien ordnas, om arfsenheten bevaras, utan det vill äfven helst ha vår konstitutionela frihet omintetgjord, och har säkerligen ingenting emot att Danmark regeras från Berlin, emedan Berlin återigen kan till en viss grad beherrskas från Petersburg. Ryssland önskar ett svagt och absolutistiskt Danmark, och har alldeles ingenting emot att det blir tyskt, ty derigenom blir en nordisk förbindelse tillsvidare satt å sido och kanske till sist förebyggd. Frankrike fäster ej någon vigt vid londonerfördraget, skall i hvarje fall forbehålla sig rätt att erkänna eller bryta det efter sitt särskilda intresse och har otvifveolaktigt mest lust att begagna det gifna tillfället till att skaffa omröstningsprincipen ett europeiskt erkännande, genom att föreslå dess användande på Holstein och Slesvig. Det är möjligt att kejsaren egentligen gör detta förslag för att åvägabringa en större oenighet, än den som redan består, ty hvarken England eller Ryssland eller Österrike tyckas någon sin kunna gå in derpå, lika litet som Danmark ; men möjligen skola dock Preussen och tyska förbundet bita på kroken. Det nämnes ingenting om, hvad förslag Sverige-Norge uppställa; vi antaga, att deras utmärkt skicklige och mycket välsinnade representant närmast understödjer de danska fullmäktiges förslag och invänningar, men utan att utöfva något märkligt inflytande; detta ha våra grannländer förut förspillt genom sin vacklande och försagda hållning. Resultatet af dessa antaganden, hvilka tyckas ligga sanningen mycket nära, är derföre, att konferensen företer den vackraste bild af oenighet, man kan tänka sig, i det ej allenast de krigförande parternas tillbud och anspråk skilja sig från hvarandra så långt som det nästan är möjligt, utan äfven de neutrala makternas olikhet i uppfattning och afsigter är så stor, ast troligen hvar och en utaf dem — kanske, såsom nyss anmärkts, med undantag af Sverige-Norge — har sitt eget förslag för sig sjelf, utan att vilja gå in på något at de andra. Det är derföre nästan otänkbart, att af all denna oenighet skulle om ett par veckor kunna framkomma en fredsbasis; det är troligare, att konterensens hela verksamhet endast skall lemna bekräftelse åt hvad kejsar Napoleon kanske just önskade konstatera genom sitt kongressförslag i fjol, neml. att kuropa icke är och ej kan bli enigt om något.