Göteborgsposten – 26 maj 1864, sida 1

klandra sin verkmästare. När hon skådar in i sin själ, upptäcker hon ett syndadjup, ett fördert lika gränslöst som hennes straff. Verldsordningen, hur hård hon är, bär dock den gudomliga rättvisans stämpel. Det är fördenskull en handling af ren nåd, att Gud beslutat en anstalt till själens räddning. Förberedd genom judafolkets utväljande, grundlagd genom Kristus, Guds son, i det han srivilligt lät sig korsfästa for menniskans synder, har kyrkan uppspirat och utbredt sig ötver länder, der förut dämoner, hedendomens gudar, egt tempel, stoder och altaren. Kyrkan är den trollkrets, inom hvilken frälsningen är möjlig, medan den utanför är omöjlig (extra ecclesiam nulla salus). Inom henne offrar sig Gud-sonen dagligen tör mensklighetens synder, i det nattvardsvinet genom en helig handling förvandlas till hans blod och brödet till hans kött, som, ätet at kyrkans medlemmar, befrämjar deras tillväxt i helgelse och sålunda deras motståndskraft mot djefvulen. Kyrkan är en lekamen, som genomströmmas af Guds helige ande. I en sådan gemenskap ersätter den ena lemmen hvad som brister hos den andra. Heliga män, som, assägande sig sinlighetens alla fröjder, egna sitt lif åt späkning af det kroppsliga, betraktelse al det andliga och verksamhet i det goda, samla dermed en rikedom af öfverflödsgerningar, som, förvarad i kyrkans skattkammare, sätter henne i stånd att betala för de öfriga medlemmarnes synder. Hon utdelar med frikostig hand syndaförlätelse ej blott åt lefvande, utan ock åt döda. Menskligheten kan fördenskull åter andas friare, den stora massan åter hängifva sig åt hvad jordelifvet, eländigt i sig sjelft, erbjuder af en öfvergående lust och sröjd, och när hon på sin väg plockar de glädjens blomster, som växa i jemmerdalen, behöfver hon mindre frukta deras giftiga doft, ty botemedlet ligger nära. Riddaren i sin borg deruppe på bergets topp, borgaren i den trånga staden dernere i dalen må utan bäfvan taga sig hustru och uppfostra barn och lefva i ärbar munterhet efter sina tillgångar; den glade studenten må sjunga och tillämpa sitt gandeamus igitur; den otörvägne landsknekten i ett lustigt lif på värdshus och i jungfruburar skaffa sig erättning för fälttågets mödor; ja, Maria Magdalenas efterföljerskor, syndande på nåden, förbida samma: förlätelse vid kyrkans fötter, hvarmed hon, deras förebild, hugnades vid Jesu, allt under förutsättning att de, tacksamma för Kristi barmhertighet, som gjort dem till lemmar i kyrkan, vörda henne såsom sin moder, göra sig delaktiga at hennes nådemedel och söka hennes hjelp. En borgen för outtömligheten af hennes tillgång på öfverflödsgerningar ligger redan i denna sig städse forökande mängd at kloster, den stränga försakelsens, den oaflåtliga botgöringens, den mystiska Gudsbetraktelsens bostäder. Der trängta brudar, vigda åt Kristus, efter den andliga omfamning, för hvars vinnande de undertryckt naturens häftigaste drifter; der bedja och arbeta natt och dag fromma enslingar. Från klostren utgå dessa män, som barfota, höljda i grofva mantlar och med rep om lifvet, egna sig, likt apostlarne, åt fattigdomen och evangeliets förkunnande — som ödmjukt emottaga allmosan vid lekmannens dörr, för att i utbyte gifva ordets heliga spis. Genom uppställandet och antagandet af denna sats utöfvade medeltidskyrkan ett oinskränkt välde öfver alla. Påtven, dess högste styresman och Guds ståthållare på jorden blet sjeltva kejsarens länsherre och alla folk måste böja sig i lydno för kyrkan, hvars makt ej allenast omfattade denna verlden, utan äfven sträckte sig in i den tillkommande, der