Göteborgsposten – 26 maj 1864, sida 1

A —— iktionära, gå emot vinden, emot tidsanden. Men mullrandet har redan börjat, och det poitiska ovädret skall kanske snart bryta allleles löst. De krafter, som velat hämma tidsmden på hans utvecklingsväg, skola nedbryas, och det nya sakernas tillstånd inträda. Hvad skall detta nya sakernas tillstånd bli? Det finnes angifvet, ehuru indirekte, uti le tvenne små uppsatser, hvilka vi här ofvan citerat, och af dessa författares yttranden finna vi mera positivt, att auktoritetstron har inom andens verld spelat ut sin roll, att den fria kyrkan i den fria staten är innehållet af tidens sträfvan, och att detta innebär äfven nytt lif, enhet och harmoni inom konsten och samhällslifvet. Nya idter skola spira upp, af dem aflas nya lagar och nya tankeformer, nya verksamhetsyttringar inom mensklighetens lif. Förslappningstillståndet, hvilket nu visar sig närmast i den råa styrkans krampaktiga grepp om herrskarespiran, liksom under medeltiden, skall försvinna. Den härdade kroppen skall bli gömslet för en klarare ande, ett lugnare sinne. Menskligheten skall åter bli glad som greken, men mera varaktigt glad, ty glädjen har vunnits genom mensklighetens försoning med sig sjelf. Vår snillrike tänkare och skriftställare Victor Rydberg har redan under flera år varit träget sysselsatt med förstudierna till ett större verk, hvilket, då det en gång kommer att se dagen, ej allenast skall bli af största intresse, utan äfven gifva ny bekräftelse åt berättigandet af den revolution, som arbetar inom den svenska kyrkan. Detta verk är en omfattande ÅIistoria om Djefvulen, hvari förf. naturligtvis nedbryter och söndersmular den djefvulsdogm, som redan alltför länge, i strid mot hvarje sundt begrepp om Gud, hållit menniskorna fångna i ett krasstreligiöst föreställningssätt. Den i Svensk Månadsskrift införda uppsatsen om Medeltidens magi kan anses utgöra ett utdrag ur sjelfva inledningen till det större verket, och är i så fall tillräcklig, för att visa af hvilken betydelse detta skall komma att bli. Förf. bevisar nomligen uti ifrågavarande uppsats med den klarhet och mästerliga stil, som äro för honom egendomliga, huru kyrkan i medeltiden för sitt verldsliga väldes skull alltmera utvecklat djefvulsbegreppet, men på samma gång ätven gjort djefvulen alltmera af sig beroende. Den despotism och det törtryck, som då rådde, det djupt nedböjda tillstånd, hvari sjelfva folken befunno sig, kommo dem att allt mera höja sina blickar mot det kommande, der en rättvis högste domare skulle i all rättfärdighet döma. Men hufvudsumman af tidens religiösa föreställningssätt var, att menskligheten är ond, att jorden är förbannad, att helvetet väntar hvar och en. Menniskan är genom syndafallet förderfvad. Förnustet gifver ingen vägledning; genom fallet förmörkadt, har det, åt sig sjelf lemnadt, urartat till ett sataniskt verktyg för irrläror och villfarelser. Känslan beherrskas af materien, och denna, redan ursprungligen företeende en motsats till anden, är delaktig i förbannelsen. Hvad under då, att menniskans bana, hvars början är aflelsen i syndigt sköte, har bakom dödens port till slutpunkt helvetets eviga qval? Alla dessa myriader själar, som Gud skapar och ikläder stoftets skrud — alla dessa mikrokosmer, af hvilka enhvar är ett mästerverk, en skapelsens prydnad, ett väsen af oändligt värde, bilda, led efter led, ett långt tåg från det intet, ur hvilket Gud framkallar dem, till den afgrund, der de efter en kort jordeletnad skola i tider utan ända förtäras och förtvitla och förbanna sin skapare. Lucifer triumferar. Hans rike förökas. Och den arma menniskan har icke rätt att beklaga sig. Kärlet må icke