Göteborgsposten – 24 maj 1864, sida 1

stolskott krossa hufvudet på den som skulle våga bära hand på henno, till och med om det vore en zigenare, började omsider hans tröga förstånd att reflektera. Han sökte länge och slutade med att fatta en bestämd öfvertygelse: — Ah! jag har det! sade han för sig sjelf, det är den lille. Det var på detta sätt han nämnde Cynthias son i sina monologer. — Den lille vet nu hela sanningen, och som det tröttar honom att vara markis och pär af England, föredrager han att åter blifva zigenarekonung, hvilket är oändligt mycket angenämare! sin sida återfann miss Ellen så småningom hela sin I sinnesnärvaro och resonnerade mera kallt ju närmare hon kom London. — Ännu en gång är jag räddad! sade hon för sig sjelf, och djefvulen är på min sida nu mer än någonsin. Roger vet allt, förstås, han föraktar mig och jag bör icke längre räkna på honom, men Lionel återstår mig, och om jag blott kan få tala vid honom innan han åter sett den falske markis Asburthon, så ... Denna förhoppning blef för miss Ellens fruktsamma geni basen till en alldeles ny operations lan. Hvarken hon eller Simson yttrade ett ord till hvarandra under väIgen. De hade ridit hela dagen, vid solnedgången ljöd Joondons stenläggning under deras hästars jernskodda hofvar, och kort derefter stannade de framför porten till hötel Walden. Men då hon satte foten på marken darrade