Göteborgsposten – 21 maj 1864, sida 2

Lc YÄÄUÄUÄUÄU— kättegangs-och Polissaker. Poliskammaren. I Thorsdags uppfiskades af polisen ett helt tjufband från landet bestående af: fader, moder och son. Denna familjetrio, af hvilken fadren blifvit straffad för tredje resan stöld samt modren och sonen hvardera för andra, hade infunnit sig i hr Hambergs garnbutik och utbjudit garn samt väf. Som man emellertid i denna butik af polisen fått underrättelse om, att åtskilliga garnstölder blifvit anmälda från landet, och för öfrigt den hedervärda familjen såg temligen misstänkt ut, gjordes anmälan i polisen om saken och alla tre blefvo häktade. Kärringen sjelf visade sig dock så till vida missbelåten med denna åtgärd, att hon försökte springa sin väg, ett försök som dock alldeles misslyckades. En yngre bonddräng vid namn Joh. Persson, som kort efter det att fångsten blifvit gjord infann sig i hr Hambergs butik, fick underrättelse om tilldragelsen. Som han hade sig bekant att hans granne, bonden Bengt Andreasson i Lunneby socken Marks härad, natten till Pingstdagen blifvit bestulen på 6 a 7 llk. lingarn — en al de stölder som blifvit anmälda i polisen — inställde han sig i polisvakten och igenkände då det för polisens herbarium förvärfvade klöverbladet såsom torparen Olaus Bengtsson med hustrun Christina och sonen Andreas, straffade på sätt som ofvan anförts och hemma på torpet Ekedahlsslätt i Landa socken, Fjäre härad. Det garn de innehade trodde han vara det från Bengt Andreasson stulna, alldenstund det, liksom detta, bestod af dels blandgarn, dels rent lingarn samt dels blångarn, hvarförutom detsamma i öfverensstämmelse med det stulna var dels blekt, dels, till en mindre del, oblekt. Det anhållna garnet vägde dock endast 47 bö, då det stulna som sagdt vägde minst 6 122. Hos de trenne häktade anträffades dessutom sju finare hvita linnenäsdukar, ännu temligen våta, hvilka troligtvis blifvit stulna på någon gård der de uthängts till torkning. Sonen Andreas inkallades först. Han berättade att modren sjelf spunnit garnet och hade dertill köpt linet af en landthandlande i grannskapet. Väfven hade hon deremot -legt för. En flicka vid namn Carolina hade väft den. Sjelf hade han varit borta i Warberg och arbetat under fjorton dagars tid, men återvände derifrån på Pingstaftonen om qvällen samt hemkom Pingstdagen på morgonen. Han var ej den som i hr Hambergs butik utbjudit garnet. Hvad beträffade näsdukarne hade modren haft dem hemifrån, för att lemna till sin i Örgryte bosatta dotter. Han visste ej om modren köpt eller sjelf väft dem. Orsaken hvarföre de ännu voro våta var den att modren dagen förut tvättat dem. Hustrun, hvilken jemte sonen sutit under bevakning i vaktrummet, medan mannen blifv t inlogerad i finkan, hvadan således ingen af familjen kunnat samtala med de öfriga, infördes derefter. Hon hade en mycket flytande tunga och förklarade genast på polismästarens fråga om hon ej på något konstigt sätt kommit åt garnet: Nej minsann nådig domare, garnet är mitt som jag spunnit på hela vintern. En del skulle jag sälja och en del ämnade jag ge till min dotter. — Har du icke sålt något deraf förut? — Nej, icke så mycket som jag skulle kunna linda kring fingret. — Men hvar har ni fått de der näsdukarne? — De äro min dotters; de ha legat hemma i ett par år. Jag har alltid glömt att taga dem med mig, men denna gången stod mig mitt minne bi, — förklarade kärringen mycket trovärdigt. — Huru många äro de? — Fem stycken, förklarade gumman. Såsom läsaren torde erinra sig, voro de likväl sju till antalet. — Voro de märkta ? — Nej. — Jaså, icke det? Gumman som märkte att hon befann sig på farlig mark, förklarade hastigt: — Ja, jag vet icke rätt. Jag har så fasligt lidit af hufvudvärk. Trenne af näsdukarne voro nemligen märkta, en med S. F., en med E. W. och en med J.