Göteborgsposten – 21 maj 1864, sida 2

peisk befälhafvare. En långt ifrån rik be: tolkning, som bebor en landsdel, hvilken hemtar sin enda bergning från ett magert och mödosamt åkerbruk och från de boskapshjor, dar som beta på dess slätter, har occuperats, icke derföre att dess territorium ligger i vägen till någon nödvändig krigsskådeplats, utan endast derföre att män med danskt blod skola förtryckas. Man intränger i Jutland utan skäl, utan militäriskt ändamål, och derefter börjar innevånarnes utplundring af alla deras penningar och all deras åtkomliga egendom. Huru stor omfattning denna, verkliga eller tilltänkta, plundring har, kan man finna af de detaljer vår korrespondent lemnat. Jag finner, säker han, att jag högligen underskattat beloppet af de kontributioner de österrikiskt-preussiska trupperna utkräft i Jutland. Städerna ensamma hade belagts med 650,000 preussiska thaler; men landsbygden skulle dessutom betala 25 thlr pr t:a hartkorn. Det finnes i Jutland 170,942 t:r hartkorn, och kontributionen uppgår således till 4,274,300 preussiska thaler. Dessa fakta äro så vidunderliga, att de nästan synas otroliga. En sådan kontribution pålagd den lilla och fattiga jutländska befolkningen är en utpressning till hvilken krigsannalerna i nyare tider ej kunna törete något motstycke. Jutlands befolkning utgöres endast af c:a 700,000 själar, och en kontribution af 14 millioner thaler är en pålaga pr person, hvilken ej de hårdaste generalerna under franska kejsardömet någonsin tänkte utkräfva af ett folk. De stackars jutländarne hafva befallts att inom fjorton dagar betala, män, qvinnor och barn, mer än ett pund sterl. pr hufvud, och en stor del af denna summa tyckes redan hafva utpressats. Såsom det måste gå i dylika fall, upplöstes saken helt enkelt i plundring af hvar och en som var känd för att ha penningar eller varor. Städerna, som varit offer för den första kontributionen, hafva lidit mest, emedan de mera burgna innevånarne tvungits lemna hvad de haft af värde och butiksegarne måst åse, huru de preussiska soldaterna brutit sig in och borttagit hvad de kunnat lägga vantarne på. Den vanära, som genom genom detta råa handlingssätt tillfogats det goda namnet, skall ej så snart utplånas; men det ligger i de båda stormakternas förmåga att förbättra saken genom att hastigt förbjuda Wrangel att fortsätta plundringen och samvetsgrannt hålla de öfverenskommelser, som ingåtts å konferensen. Skulle de deremot törsöka att utpressa de kontributioner, som ännu icke uttagits, skall det vara de andra makternas pligt att med största energi träda emellan, för att göra ett slut på ett sådant dåd. Men vi kunna svårligen antaga ett sådant våldsverk och en dylik dårskap(?!)