Göteborgsposten – 21 maj 1864, sida 2

— Hvar har din son vistats på senare tiden? — I Warberg på arbete. Han kom hem i mörninga (mörkningen) på pingstafton. — Icke på morgonen pingstdagen? — Nej visst icke. — Gick han ej ut något på natten? — Nej minsann, han var så trött, stackars gosse. — Har du ej varit illa ute förr. — Ack jo, det gick så till att o. s. v. en lång historia. — Du var således oskyldig? — Oskyldig! Ja, jag tackar för det! Jag var lika oskyldig jag som domarn! — Din gubbe har ju också varit i förtret förr i verlden ? — Ja-a. Ack jag har länge haft en sådan tandvärk! — Du har kanske förkylt dig då du gjorde dina spatserturer på nätterna uppe i Mark? — I Mark! utropade gumman i bestämd ton; ack nådige lagman, jag har icke varit i Mark, icke i min tid. — Hur dags sade du att din son kom hem ? — Han kom hem pingstaftonen i mörninga. Han hade en säck på ryggen son han lånt i qvarteret, der han betalar 10 skilling om dagen. I säcken hade han en kaga (kaka) och två marker fläsk och i händerna hade han sina stöflar. Olaus Bengtsson infördes nu. Han tycktes vara den minst slipade och ha det sämsta minnet af sällskapet. I medvetande deraf upprepade hau alltid sista ordet af polismästarens frågor, medan han synbarligen sökte erinra sig hvad hustrun och sonen kommit öfverens att de skulle säga. Han förnekade att ha haft sällskap med de båda öfriga in till staden, och tycktes till en början ha lust att förneka all bekantskap med sitt eget kött och blod. Han hade först äfven glömt af hela historien om att garnet tillkommit genom hans äkta nälfts stora flit nnder vintern. Han förnekade derföre all vetskap om huru hustrun kommit åt garnet. Då han slutligen kom ihåg historien och upprepade den, erinrade polismästaren honom om att han sagt det han icke hade sig det minsta bekant om hela garnaffären. — Det har jag aldrig sagt, förklarade Olaus. — Jo, ået har du visst. — Hur kan nådig herr polismästarn sitta och beljuga mig så? utbrast Olaus. Beträffande sonens hemkomst berättade han i motsats mot denne, men lika med hustrun, att han kommit hem pingstaftonen på qvällen. — Du är ju straffad för tredje resan stöld? — Ja, det har jag lidit för, förklarade Olaus, uppriktigare än hustrun, som påstått att han lidit alldeles oskyldigt. — Nå, men du hade näsdukar på dig då du häktades? — Näsdukar? hade jag några näsdukar? — Ja, fina hvita näsdukar. — Då måtte någon ha stoppat dem på mig! Jag har icke mer än en gammal gra ... -. förklarade Olans, begagnande ett mera uttrycksfullt än vackert prorinsord 1 stället för ordet näsduk. Det stycke väf, som äfven anhållits från familjen, förklarade Olaus sig ha låtit väfva. Han hade dock glömt hvad den person skulle heta som väft detsamma och förklarade derföre att det kunde göra detsamma. Slutligen erinrade han sig hvad han med hustrun och sonen öfverenskommit om och utbrast belåten: — Nåja, hon heter Carolina Nilsson . . . ja, Carolina Nilssen! Olaus, hvilken, som sagdt, blifvit straffad för tredje resan stöld, har nu, ifrån han blir öfverbevisad, lifstidstästning i perspektiv och förmodligen var det denna utsigt som något förbryllade honom. Han liksom hustrun och sonen behöllos qvar i häkte, och målet uppsköts till om tisdag, till hvilken tid de bestulna skulle inkallas. Drängen Johannes Pettersson upplyste att Landa socken ligger på 2!(, mils afstånd från det ställe i Mark der garnstölden skett, men att det passeras af den som på en gen-väg går emellan Warberg och Landa. Det är således antagligt att sonen på hemvägen från Warberg pingstnatten gjort kapet och att familjen nu gemensamt ville realisera det.