Göteborgsposten – 19 maj 1864, sida 1

dom. De la Pommerais, som ändtligen ansåg saken tillräckligt förberedd, lät henne nu be: gära sitt prestbetyg, hvilket var honom nöd vändigt för att utfå assuransen. Han tillsade henne att visa sig sjukare än någonsin och lofvade, att då det stora tillfället att narra assuransbolagen inträffade, gifva henne ett medel att synas verkligt sjuk. Man anar lätt hans beräkning med detta förrädiska förslag: de oskyldiga medel som han på detta sätt ville narra den intet ondt annande qvinnan intaga var — giftet som skulle döda henne. Ifrån den 12 November lemnade fru de Pauw ej mera sin bostad. Hon gick i neglige och var för alla, utom för några förtrogna väninnor, verkligt sjuk. För dessa åter omnämnde hon alla sina förhoppningar, ty hon synes ha varit temligen pratsjuk. Det är emellertid med tillhjelp at dessa väninnors berättelser, som rättvisan förmått leda sig fram genom hela den labyrint af bedrägeri och brott, medelst hvilken de la Pommerais sökte nå sitt mål. Fredagen d. 13 November skref fru de Pauw till en väninna ett bref. Läkarne, yttrar hon deri i gycklande ton, finna mig myeket sjuk. Att dömma af deras utlåtanden, hyser jag mycket hopp om att, såsom han i går afton sade mig, lyckas och att jag skall tå mina 3,000 fres om året. Den anklagade, hvilken helt visst afses med uttrycket han i nu anförda bref, gjorde emellertid allt tätare besök. Den 16 åt enkan med god matlust middag med sina båda döttrar och en väninna. Hon skickade derpå efter en flaska luktvatten och gick till toilet ten samt klädde sig med omsorg, hvilket bevisade ett fullkomligt välbefinnande. Hon väntade då ett besök af la Pommerais. Denne anlände också verkligen kl. 8. Han tillbragte flera timmar hos henne. Ingen såg henne sedermera före kl. 6! på tisdagsmorgonen, då en qvinna, som vanligen bar till fru de Pauw hennes bröd för dagen, infann sig och träffade henne i det beklagligaste tillstånd; hennes säng och golfvet deromkring voro betäckta med ämnen, som hon under natten kastat upp. Fru de Pauw förklarade likväl att ej någon fara vore för handen. Helt visst hade hon nu af sin älskare fått detder medlet som skulle göra att hon såge sjuk ut och trodde att allt snart skulle gå öfver. Redan kl. 8 f. m. kom de la Pommerais ånyo på besök. Han var nu liksom aftonen förut ensam med henne. De allvarsamma symptomerna äro ögonskenliga; och likväl tillkallar han ingen hjelp, underrättar ingen om hennes tillstånd och aflägsnar sig ånyo, lemnande henne rof för samma lidanden, utsatt för samma fara. Långt fram på dagen tillkallades den läkare som förut skött henne. Han tror att följderna af hennes föregifna fall utför trapporna äro af allvarsam natur och föreskrifver nå gra medel. Men då han något senare återkommer för att se till huru läkemedlen verkat, får han af en närvarande grannfru veta att fru de Pauw, förmodligen alltjemt öfvertygad om oskadligheten af det medel hennes älskare gifvit henne, vägrat intaga de medikamenter läkaren föreskrifvit. Senare återvänder de la Pommerais. Det ir ej möjligt att han nu kan bedraga sig på den sjukas tillstånd; och likväl aflägsnar han sig utan att ens ha vidtagit de åtgärder som dylika fall den vanligaste mensklighet föreskrifver. Ändtligen dör den stackars qvinnan kl. 6!, på e. m. Då hennes mördare halfannan timma senare återvänder, röres han ej af underrättelsen om hennes död utan går helt callt in i hennes rum, försäkrar sig om att won verkligen ej mera finnes i lifvet och af