Göteborgsposten – 19 maj 1864, sida 1

Man lät ännu miss Ellen gå en fjerdedels timma. Fåfängt försökte hon att åter hemta mod, att återfinna sin kallblodighet, att ännu hoppas. Hon hörde ej mer det aflägsna galopp, som framkallat Rogers namn på hennes läppar. Nu öfverröstade hafvets brusande hvarje annat buller, tillochmed ljudet af de efter miss Ellen gående zigenarnes steg. Efter en fjerdedels timma och då vägen, söm fortfarande var lika trång, gjorde en ny krökning, såg Topsy plötsligt en lysande punkt tindra emot sig. Det var ett rödaktigt sken liksom från en fackla. — Det är här! sade då den zigenare som oupphörligt hållit sig på hennes venstra sida. — Här? utbrast hon med förskräckelse. Han småskrattade under sin mask. — Du vet väl, Topsy, sade han. att fattiga zigenare, som vi, hvarken ha Towern eller S:t James palats till vår disposition utan få upprätta sin domstol hvar de kunna. — En demstol! mumlade hon i förfärad ton. — För att döma dig, svarade zigenaren. Kom, kom, timman nalkas. Han drog henne häftigt med sig; snart kunde hon so hvarifrån detta rödaktiga ljus kom, som tycktes vara målet för deras färd. Det var en eld upptänd vid ingången ill en grotta. En man, maskerad liksom de öfriga och af nerkulisk kroppsbyggnad, skötte denna eld. Miss Ellen genkände jätten Simson. — Kom, sade zigenaren, presidenten är på sin stol.