Göteborgsposten – 19 maj 1864, sida 1

Innan miss Ellen trädde öfver tröskeln till grottan vände hon sig om. Ligenarskaran marscherade titt efter henne. — Min Gud! mumlade hon i det hon kände sina ben svigta, skola de då döda mig? — He, he! smågrinade jätten, man skulle kunna tro, att den lilla mår illa. Han tog henne i sina armar, upplyftade henne lätt som om det varit en docka, och sade med ett dystert skratt: — Se så, kom nu, mitt gryn! Grottan var rymlig och betäckt med granitblock. Den förskräckta zigenerskao såg en man med ansigtet betickt af en hvit mask, som satt på det fjerde och mest upphöjda af klippblocken. Det var utan tvifvel presidenten. Hvarje zigenare inträdde i grottan och gick att ställa sig omkring mannen med hvita masken. Jätten nedsatte miss Ellen vid sina fötter, men höll fortfarande sina stora händer på hennes skälfvande axlar. Presidenten kastade nu en hastig blick omkring sig och räknade männen. — ljngofyra! sade han, det är antalet Miss Ellen igenkände denna röst och utstötte ett skri. Men presidenten aftog ej sin mask, genom hvilken hans ögon lyste som de glödande kolen i den eld som flammade vid ingången till grottan. (Forts.)