Göteborgsposten – 19 maj 1864, sida 1

af ridspöet. Den allt skarpare vinden förkunnade grann: I skapet af hafvet. Det var en dyster och fantastisk tafla denna trupp ryttare, hvilka utan att yttra ett ord, galopperade framåt med en qvinna mellan sig som de förde, man vet icke hvart, och hvilken något hemlighetsfullt och förfärligt öde väntade. Slutligen hördes en sista hvissling och hela skaran fördjupade sig in på en i klipporna uthuggen väg hvilken öfver oregelbundna trappor gick ända ned till hafvet. ligenerskan kände sig småningom gripas af svindel. Kölden hade förorsakat en slags sjuklig sömn hos henne, ÅU hon hade ett ögonblick trott sig drömma, drömma att en skara demoner bortförde henne mot en öppning till afgrunden. Men från det ögonblick då de sista ryttarne förenade sig med truppen, drömde hon ej mer. Man hörde hafvets brusande, och den skarpa nordanvinden som piskade zigenerskans ansigte, hindrade henne att tillsluta ögonen. Slutligen hördes den ryttare, som ridit i spetsen för skaran, utropa: — Halt! Halt och sitt af! Hvarje ryttare lydde. Miss Ellen darrade nu så häftigt, att man måste lyfta henne ur sadeln och ställa henne på marken. Två zigenare fattade henne då en i hvardera handen och man fortfor att föra henne nedåt hafvet. Passet blef nu för trångt och sluttningen för brant för att hästarne skulle kunnat gå längre.