Göteborgsposten – 18 maj 1864, sida 1

Den häst på hvilken hon red var en stor pony med tungt galopp, lugn och kall som en domarehäst. De två zigenarne, hvilka galopperade på ömse sidor om henne hade deremot lifliga irländska jagthästar, hvilka blott behöfde helt obetydlig eggelse för att komma i det vildaste lopp. — De ha förutsett allt! sade miss Ellen med raseri. Brightonvägen var tillräckligt vid för att tillåta dem rida tre i bredd. Hästarne sprungo i raskt traf, och natten blef allt mörkare. Efter en timmas hastig ridt, hörde ryttarne en hvissling. En af zigenarne förde två fingrar till sina läppar och besvarade den. Vägen följde längs efter en skog, hvilken utbredde sig öfver en mot hafvet sluttande plan. Ryttarne stannade ett ögonblick, och ur skogsmynningen framkommo snart tre andra ryttare, hvilka redo emot miss Ellen och hennes följe. — Natten är mörk! sade en af dem. — Lefve natten! svarade den som red på den unga flickans venstra sida. Detta utgjorde lösen. De tre nykomne ordnade sig två framför och en bakefter de öfriga. — Framåt, tiden hastar! utropade den som tycktes föra befälet öfver de öfrige. Miss kllen började, oaktadt sitt mod, blifva litet ängslig. (Forts.)