Göteborgsposten – 18 maj 1864, sida 1

H— EE— hufvudstadens sammanbindningsbana och jernvägen Stockholm-Upsala ej måtte blifva stjusbarnen bland de jernbanor som innan 1866 ärs slut skola vara färdiga. En teaterföreställning midt på dagen hör till sällsyntheterna och så vidt jag minnes hafva vi här icke haft någon dylik på ganska många år eller sedan Torsslow hade Mindre teatern och då mll Granbergs pjes Läsarepresten förmådde middag och qväll locka fullt hus. För att ej täfla med studentkonserten spelade k. teatern i fredags middag från kl. 1,1 till kl. !;4, och försöket kröntes med framgång. bärleksdrycken, som i flera år fått ligga till sig, visade sig utöfva samma dragningskraft nu som förr. Operan gick utmärkt väl och isynnerhet framstod f. d. ledamoten at Ostenska sällskapet hr Weiss, hvilken utförde Dulcamaras parti, på ett högst förtjenstsullt sätt. Efter operan gafs balletmästaren Martins nya ballet-divertissement -Blommor och Bin, för hvilket jag vill lemna en liten redogörelse. Iden till divertissementet har hv Martin hemtat ur fransyske balletkompositören S:t Låons stora ballet Les abeilles. Denna ballet, säger hr Martin (som utgifvit en liten broschyr om den med fransysk och svensk text) tillhör den idyllisktpoetiska genren och hufvudtanken i den är: tonernas makt och inflytande öfver alla lefvande varelser. Hr Martin har tvekat att uppträda med ett arbete i denna genre, emedan det till följd af sin afgjordt allvarliga karakter hade mindre utsigt till framgång hos vår publik och i vår stad, der balletten utgör blott en accessoire. Och häri har hr Martin otvifvelaktigt rätt; för idyllen hafva vi just ingen smak, men då såsom här idyllen ej räcker länge och är framställd på ett så rikt och smakfullt sätt, lika hedrande för kompositören som k. teaterus direktion, bör man mycket väl stå ut med den, ja se om den flera gånger. Handlingen är i korthet följande: En mängd bin, lockade af blomsterdoft, komma med sin drottning i spetsen och öfverlemna sig åt sina lekar, då de hastigt upptäcka en på marken sofvande herde. Förskräckta skynda bien sin väg, men drottningen, modigare än de andra, lyster det att plåga herden, hon sticker honom och skyndar hastigt åt sidan men upptäckes af herden, som blir öfverraskad vid åsynen af bidrottningen i sin rika färgskrud. Han känner ej stynget längre utan söker fånga henne, då hastigt drottningen tillkallar sina trogna undersåter och herden nu blir alldeles nedgjord af svärmen, som skrattande (!) åt hans smärtor skyn dar sin väg. Sedan han hemtat sig igen börjar han åter tänka på den vackra bidrottningen, som gjort så djupt intryck på honom och tankfull bryter han en blomma, den han dock förtrytsamt kastar från sig. Två bien komma genast fram till blomman och suga honung ur den. Troende sig genom att utströ flera blommor kunna framlocka drottningen för att fånga henne, kastar han på marken en mängd blommor. Drottningen kommer också, närmar sig en blomma, men aflägsnar sig; dock kan hon ej motstå de andra blommorna, isynnerhet har en ådragit sig hennes oaflåtliga uppmärksamhet; herden är nära att vinna sitt mål, han utbreder armarne för att fånga henne men hon undflyr honom. Sorgsen häröfver sätter herden sig vid foten af ett träd, och för att trösta sig börjar han spela på sin flöjt. Lockade af flöjtens harmoniska toner inkomma bien efter hand, betäckande kullar och höjder, liksom beherrskade af en magisk kraft. Vid denna oväntade framgång söker den glädjestrålande herden att åt sina toner gifva ännu mera uttryck och känsla; och så småningom, öfver