Göteborgsposten – 18 maj 1864, sida 1

Miss Ellen började satta misstankar. — Men, sade hon, jag förmodar att vi återvända till London? Hon hörde ett skratt under maskerna och mumlade med harm: — Man har bedragit mig! — Miss Ellen, sade då den, som oupphörligt höll henne vid armen, vi äro här tre beslutsamma män, och vi ha befallning att döda er, om ni försöker att undkomma. — Vidare? utbrast hon föraktligt. — Vi skulle derföre, återtog den maskerade mannen, kunna binda er och kasta er tvärs öfver en sadel som en säck hö; men vi föredraga att låta er uppstiga på en häst och rida midt ibland oss. — Jag är erkännsam för denna artighet. Hon steg upp i sadeln i det hon stödde sin venstra fot mot sin ledsagares knä. Två zigenare redo på hvar sin sida om henne, den tredje slöt tåget och ropade: — Brightonvägen och i galopp! Natten var mörk; med möda kunde miss Ellens genomträngande öga urskilja vägen framför sig. Hon frestade sin häst, som man säger, ty hon var nog god rytterska för att inom några minuter ana hvad det djur dugde till, på hvilket hon red. Miss Ellen tänkte härunder alltjemt på att fly. Ett väl appliceradt slag af ridspöet borde sätta fart i hästen; och om djuret hade godt blod, kunde den straxt lemna zigenarnes hästar efter sig. Olyckligtvis skulle miss Ellens hopp slockna så snart det blifvit tändt.