Göteborgsposten – 18 maj 1864, sida 1

— Helt visst är det en sak ni glömma. Man har bort anbefalla er att binda för mina ögon. De skakade på hufvudet under tystnad. — Försigtighetsmåttet är dock godt, utbrast hon med ett försmädligt skratt. Inom några minuter lade båten intill venstra stranden, och en af matroserna hoppade i land med linan i hand, utgörande sålunda ett lefvande ankare. Den ene af de maskerade männen hade fattat miss Ellen i armen. Han lät henne stiga ur båten och yttrade: — Kom! Miss Ellen blickade omkring sig under det båten åter lade ifrån; hon såg ej spår till boningar. Men på några stegs afstånd trodde hon sig urskilja en mörk grupp, och då hon, förd af sin ledsagare, kom närmare, igenkände hon en man som höll fyra hästar vid betslen. Den maskerade nigenaren förde henne mot denne man; hans kamrat foljde beväpnad med en dolk efter henne. — Det ser ut, tänkte hon, som jag kommer att färdas till häst. Uvart ämna de föra mig? in af hästarne hade i sjelfva verket en fruntimmerssadel. En af de maskerade männen, ända dittills tysta som spöken, tog nu ordet: — Snob, sade han i det han vände sig till den som höll hästarne och hvilken liksom han var maskerad, har du fått ordres? — Ja, svarade zigenaren. Vi skola finna bröderna på vägen.