Göteborgsposten – 13 maj 1864, sida 1

— Det beror på er, svarade kaptenen. Man har lem: nat er fritt val. — Mitt val är gjordt: jag qvarblifver i England. Kaptenen skakade på hufvudet. — Ni gör orätt, sade han. Jag är zigenare liksom Simson, liksom Jean de France hvilken ni mördat, liksom Cynthia, liksom ni. Hon gjorde en rörelse. — Jag känner fullkomligt er historia, fortfor han. Ni har förrådt vår sak från barndomen, ni är vår dödligaste fiende. — Det är sannt, sade hon med tillförsigt. — Ett ytterligare öfverseende har visats er. Ni har sjelf fått bestämma öfver ert öde. Om ni samtycker att gå till Amerika, skall jag sätta er i land på Antillerna eller i Louisiana efter ert godtycke. — Jag vägrar. — Men ni vet ej hvilket öde som väntar er? Hon gjorde en stolt åtbörd och betraktade kaptenen fast. — Hör på, sade hon, jag vet hvad ni vill säga mig. Zigenarne skola kasta mig i något fängelse. — Kanhända. Hon började småle. — Det finnes två personer i verlden, hvilka älska mig ursinnigt. De äro båda unga, sköna och rika. För sådana män skola ett fängelses jerngaller brytas af som halmstrån, de tjockaste fängelsemurar ramla ned som korthus.