Göteborgsposten – 13 maj 1864, sida 1

gar medför den största frestelsen. Dock skull på sådana ställen der mat serveras bränvins bord få finnas. Som stöd för sin åsigt had hr Quensel återgifvit ett anförande till stads fullmäktige på annan ort, i hvilket den sorg liga upptäckten framhölls, att äfven der arbets förtjensten vore riklig rådde stort armod. Kro gen vore fattigdomens källa, vore orsaker hvarföre arbetaren förer ett lif blott för da gen. Bränvinsutskänkningen kunde troligtvis ej helt och hållet afskaffas, men man bordt söka ordna den så att den blefve så föga skad lig som möjligt. D:r Wieselgrens anförande var såsom van ligt anillrikt och brokigt, med bilder och ci tater hemtade från alla håll. Förf. framhöll att de som ville tillgodonjuta sabbatsfriden äf ven borde ega rätt dertill; liknade med Linne bränvinet vid piskans slag på den trötte hästen; framhöll 100-tals läkares vittnesbörd emot de få optimister som säga att bränvinet ej är så farligt; citerade Hufelands uttryck, att den som behöfver appetitssupen står på första steget att bli drinkare o. s. v. Minoritetens sats, hvilken denna nh ville tillämpa på detta fall, att preventiva åtgärder ej vore lämpliga, vederlade hr doktorn genom att visa huru orimligt det vore om man ej skulle ega rätt att förbjuda ett barn gå på nattgammal is eller neka en soldat, som står på post utanför ett kruthus, att röka cigarr. Det framhölls huruledes bränvinsskatten, som påhittats för attlemna medel till jernvägarne, vore en oerhörd beskattning på de fattiga klasserna. Men att å andra sidan borttaga denna skatt vore ännu värre. Hyddornas barnskaror skulle vid en sådan åtgärd skrika, att botemedlet vore värre än sjukdomen, och hustrurna skulle göra detsamma. Vore väl denna listiga utpantning staten värdig? Förf. slutade att som själasörjare för så många odödliga själar uppmana stadsfullmäktige att besluta det utskänkningsställena måtte stängas om sönoch helgdagar under hela den tid som gudstjenst hålles i någon at stadens kyrkor, d. v. s. hela tiden trån kl. 28 på morgonen till kl. !,8 på aftonen. På detta sätt skulle den förfärligt stora indirekta beskattningen till en del minskas. Diskussionen öppnades af hr Hedlund sålunda: Ingen fråga under stadsfullmäktiges förhandlingar torde i sedligt hänseende ha varit af större vigt äh den nu ifrågavarande, men också torde man heller i ingen ha varit i större villrådighet om lämpligaste sättet att lyckligt lösa den. Kunde ändamålet vinnas genom tillämpandet af stränga åtgärder skulle säkerligen ingen tveka att förorda sådane. Bränvinssuperiet alstrar en sådan glömska af pligt, sedlighet och moral, att mången familjefar, som måhända förtjenar 2 2 3 rdr om dagen, förvandlar sina inkomster i brånvin till den grad, att han kanske icke har 2 å 3 rår att ge till underhållet åt sin samilj under hela veckan. Sabbatshelgden kränkes genom slagsmål och skändliga orgier. Följaktligen äro hvilka förebyggande åtgärder som helst önskvärda, men — må man se till att de äfven äro ändamålsenliga. Skulle man hå vunnit det åsyftade ändamålet genom krogarnes stängning? Tal. trodde det icke. Några timmars inskränkning i suparens frihet att förtära sin älsklingsdryck på de offentliga utskänkningsställena, skulle i stället förvandla hemmen till skådeplatser för dryckeslag, istadkomna genom på gemensamt konto af stallbröderna inköpt bränvin, måhända i större qvantiteter, än hvad de skulle ha förtärt på krogon. Man har talat om nyttan af nykterhetsvärdshusens inrättande i stället för utskänkningsställen, men tål. hade af fattiga hustrur hört berättelser om, huru just på sådana nykterhets-värdshus kan tillgå, att neml. männerna å dem fördrifva nätterna med förtärandet af från krogen inköpt bränvin och slutligen hemkomma fram på morgnarne rusiga och blodiga efter de ruset vanligen åtöljande slagsmälen. Trodde att den föreslagna inkränkningen endast skulle blisva en obetydlig plästerapp på ett öppet sär, som har djupare och mera vidtitgrenade rötter. Hvari skall man väl söka orsacen till allt detta elände? Jo, uti den brist på noralisk viljekraft, moraliska grundsatser, som utnärker vår tids uppväxande slägte. Talaren trodle att både Kyrkan och Samhället derutinnan hade LA 598 06 Lea