Göteborgsposten – 12 maj 1864, sida 1

nade med fäderneslandets, vid hvilket han iltid skulle känna sig fästad med de oupplösigaste band. Med erkännande af att indelningsverket, å grund af ofvan antydda förhållanden, lemvar de kraftigaste garantier för ett väl orddadt landtförsvar — eåviaa detta i öfrigt gesom sin utsträckning gör ett sådant möjligt — med ökännande deraf att just den närvarande oranisationen gjort svenska soldaten sådan, att van på en gång häfdar Carl Johans yttrande ut vara Sveriges bäste bonde, som han illräckligt visat sig vara en af Europas bästa krigare — med erkännande af den vackra inda, som eger rum mellan befälet och soldaten vid indelta armeen, sådan den å förra sidan yttrar sig i den mest berömvärda omvårdnad em soldatens såväl inre som yttre menniska och å den senare genom det oinskräukta förtroende som soldaten oftast hyser och — vi kunna med glädje säga det — har skäl att hysa till förmannens både större insigter och goda afsigter — med villigt erkännande af allt detta, som hvarken bör eller kan förnekas, utgör dock indelningsverket med dess nuvarande organisation en verklig kräfta. som, vi utsäga det utan tvekan, förtär landets bästa krafter, utan att lemna de garantier för ett väl ordnadt landttörsvar, som man har rättighet att fordra af en institution, hvilken årligen uppslukar millioner. Detta menliga förhållande skall dock ej upphöra förr än man lärt sig förstå att institutionen, för att verka för sin bestämmelse, måste undergå vissa modifikationer, hvilka äro påkallade af senare tiders förändrade förhållanden. Detta är dock nödvändigt, såvida det skall motsvara stiftarens ändamål, d. v. s. utgöra en institution, icke blott till landets försvar, utan äfven medelbarligen vara en häfstång till dess inre förkofran både derigenom att de fredliga yrkenas idkare skulle odeladt få egna sig åt dessa och derigenom att en jemnare fördelning af denna dryga pålaga skulle kunna ega rum. Man besinne blott, under hvilka himmelsvidt olika förhållanden denna institution en gång uppstod mot dem, som nu hafva inträdt genom det olika jordoch myntvärdet m. fl. dylika förhållanden, och man skall lätt inse, huru nödvändigt det är att de stadganden, som röra denna institution, komma att undergå en mera omfattande revision, hvarigenom åtminstone de mest i ögonen fallande oegentligheterna skulle kunna blitva så småningom afhjelpta. Den orättvisa och godtycklighet, som genomgår hela vårt beskattningsväsende, har äfven här gjort sig gällande; ty under det man utgick från den principen, att två hemman skulle utgöra ett s. k. roteller ock ett rusthåll, äro i de norra orterne och å frälset tre mantal dertill anslagna, medan i Småland och en del af Westergötland åter ett sådant utgöres af endast, ett och ett halft hemman. Härom är nu icke att tala, ty utom det att detta fullkomligt är i kostymen af vårt öfriga beskattningsväsende och hvarje, om ock den billigaste, fordran på en grundligare revision af de principer, som härvidlag en gång för alla fått göra sig gällande, helt och hållet faller inom de fromma önskningarnes område, skulle det föra oss allt för långt från vårt ämne, utan vilja vi här blott vidröra några oformligheter, i hvilka rättelse borde och kunde vinnas, utan att någon egentlig rubbning af systemet, hvarken i det ena eller andra afseendet, vore att befara. Uiaf de till hvarje knekthåll anslagna hemman bestämdes nemligen redan vid indelningsverkets första uppkomst, att ett af dessa skulle inom hvarje rusteller rothåll utgöra s. k. stamrote, hvilkens skyldighet det vore, alt å sina egor upplåta plats för soldat