Göteborgsposten – 12 maj 1864, sida 1

Hon lade sig och insomnade snart. När hon vaknade varseblef hon att hennes vaxljus höll på att slockna och gjorde inom sig följande beräkning: ett vaxljus brinner ungefär sju timmar; klockan kuude vara tre på morgonen då båten lade till vid briggen; hon var sålunda nu ungefär tio. Som det är troligt att man ej tänker låta mig dö af hunger, skall jag snart få se ett menskligt ansigte. I sjelfva verket öppnades dörren till kajutan, och en matros inträdde med en bricka på hvilken fanns åtskilliga födoämnen. Denne matros hade ett hederligt och öppet utseende. Miss Ellen kastade på honom en forskande blick. — Min vän, sade hon till honom, vill du göra din lycka? Matrosen log. — Det vill jag visst, sade han; hvad är det jag skall göra härför? — Hjelpa mig att komma härifrån. Matrosen började skratta med full hals. — Kaptenen skulle låta hänga mig, sade han. Tack mylady! Han nedsatte brickan framför miss Ellen, helsade och drog sig tillbaka utan att glömma att rigla dörren. Miss Ellen liknade i detta ögonblick dessa sjuka, hvilkas sista stund nalkas och som för hvarje steg döden kommer närmare dem tänka på sitt tillfrisknande och uppkasta planer för framtiden. (Forts.)