Göteborgsposten – 12 maj 1864, sida 1

som hvarje gång han beträder reformens bana nödvändigt vill ha esjumilastöflorna på och aldrig är nöjd med något, der han ej kan så allt. Så äfven här. Vi taga ej munnen full med en mängd tomma exklamationer om hela institutionens oduglighet och om nödvändigheten af idess snara afskaffande. Ja, äfven om det lätt nog kunde bevisas, att landet årligen utan motsvarande nytta bortkastar omkring hälften af hela budgeten) på ett landtförsvar, hvilket såsom sådant dock lider af ett ogement stort fel, det nemligen, att alldeles icke vara ett försvar för landet. Endast ur denna synpunkt kan nemligen upprätthållandet af stående armeer försvaras, att de möjliggöra ett verkligt sådant. Dock, härutinnan är bäst att låta udda vara jemt. Floder af bläck äro spillda och skola ännu komma att spillas på denna fråga, innan den en gång skall lyckas erhålla sin enda förnuftiga lösning, den nemligen, att hvarje medborgare är skyldig att sjelf försvara sitt eget land. Härom är således ej att tala, men hvad publicisten kan och bör, sin pligt likmätigt, göra, är att fästa uppmärksamheten på de tidsenliga förändringar, som institutionen måste undergå, såvida den ej helt och hållet skall frånträda sin id att vara såväl en häfstång för de industriela yrkenas utveckling, som en utjemnare at skattebördans tyngd — en ids, hvilken lika mycket ingått i stiftarens mening som den att den bör vara ett landtförsvar. — För att i detta afseende i någon mån kunna nå målet, är nödvändigt, att ej allc för hårdt hålla på institutionens ursprungliga form, utan tro att den, liksom allt annat inom ändligheten, måste, för att kunna ega bestånd, i viss mån antaga nya former och visa sig verksam i den tid som är. Bland sådana reformer, som institutionen måste undergå, för att utgöra, ej en utväxt, utan ett harmoniskt utveckladt organ inom den stora samhällskroppen, är intet af behotvet mera påkalladt än ändring i det stadgande, som bjuder att till soldaten ovilkorligen skall upplåtas ett jordtorp, som han skall bruka och bebo. Låt detta stadgande helt och hållet försvinna, åtminstone hvad utmålet af jord beträffar; låt det helt och hållet bero på fria öfverenskommelser jordegaren och soldaten emellan, huruvida han skall hafva jord eller ej, och ett af de största skälen till de ständiga klagomålen mot denna institution skall dermed vara undanröjd. Nu tillgår det oftast på det sättet, att soldaten visserligen ej har annat än kontant lön från roten eller rusthållet, men vid rekryteringen måste alltid kontrakt, som lyder å jord och boställshus, vara upprättadt och företes. Uppstår nu at en eller annan orsak missnöje eller osämja emelian soldaten och rusthållaren, så använder den förre genast, i nittio bland hundrade fall, om ej annat än för tillfredsställelsen att få hämnas, det kontrakt, som lyder å boställshus med tillhörande jord, och måste nu, om älven med rätt kännbara uppoffringar från de rustskyldiges sida, ett sådant iordningställas, kanhända inom en respit af mindre än ett halft år. Hundradetals exempel på sådana fall skulle kunna anföras, äfvensom på de tusentals trakasserier och obehagligheter, som för båda parterna varit omedelbara följder häraf. Men obehagligheter och svårigheter af äfven annat slag kunna då och då uppstå. Tänkom oss att en jordbrukare inköper en mängd hemmansdelar för att deraf göra en större egen) Landtoch sjöförsvaret i Sverige uppslukar årligen c:a 13 millioner med omkr. 25 millioner totalinkomst(!). I Schweitz äro 31 mill. assatta härför. Hvilketdera landets krigshår utgör det bästa landtsörsvaret?