Göteborgsposten – 11 maj 1864, sida 1

— Ja, återtog betjenten. De stego upp i en vagn. Jag vet icke hvart de togo vägen. Det var min kamrat Joö som ledsagade dem. — Men, sade Roger, huru kan du hoppas återfinna Cynthia? — Jo, emedan jag förmodar att hon återvändt till sitt hus? — Och ... detta hus? — Bör vara på venster hand, der nere vid ändan af denna gata ... Ja, det är just der... — Gå på, sade Roger, hvars hjerta slog så att det kunnat brista. Hvarföre hade miss Ellen låtit bortföra Cynthia? I hvilket förhållande stod denna qvinna till Bolton? Var då Cynthia hans mor? Arbetarne som gingo till sitt dagsverke, qvinnorna af folket som sopade utanför sina dörrar betraktade med nyfikenhet denne vackre herre som fördjupat sig i det smutsigaste qvarteret i London och kunde ej förstå hvarföre hans anletsdrag voro så förvirrade, hans gång så brådskande. Slutligen visade betjenten honom på ett litet tvåvåningshus, hvars port var tillsluten. — Det är der, sade han. Roger gjorde ett befallande tecken åt honom. — Gå, sade han. Jag behöfver dig ej mera. Betjenten aflägsnade sig. Roger klappade då på porten. En ung flicka om sexton eller sjutton år, ljuslagd och utomordentligt skön kom att öppna för honom.