Göteborgsposten – 11 maj 1864, sida 1

förgäfves bror sedan gammalt med ett statsråd. Då norska frågan? bragtes å bane, var han en af de ifrigaste mot bröderna på andra sidan kölen? — och han trumfade på dem lika eftertryckligt som Paulus på de Korinther. Vid sistförlidne riksdag fogade händelserna så, att hr R. icke kom att tillhöra majoriteten. Ehuru redan en temligen erfaren ledamot i borgarståndet, gjorde han vid riksdagens början en faux pas, som sedermera alltjemt låg honom i fatet. Då ntskottstillsättningarne skulle ske, bildades (såsom vanligt) två partier, hvilka, af lätt insedda skäl, hvardera ville poussera sina anhängare. Ehuru sjelf en af elektorerna, undvek hr R. att deltaga i deras förberedande sammankomst, tveksam till hvilketdera partiet han skulle sluta sig, antingen till det Wallenberg-Björckska, el ler till det Murn-Sundvallsonska. Följden deraf blef, att han af det mäktigare partiet ansågs vankelmodig, och af det andra helt obesväradt, men i tysthet, uppoffrades. Då dertill kom, att han nästan af alla betraktades såsom väl mycket poetisk, för att vara rätt lämplig i något af de prosaiska utskotten, och emedan 1809 års grundlagsstiftare alldeles förbisett behofvet af ett apart utskott, der riksförsamlingens Apollo-söner kunde inrymmas, så träffades hr R. af missödet att icke i något utskott blifva insatt. Deröfver blef han mäkta vred, ansåg sig djupt sårad och orättvist tillbakasatt, och betraktade äfven det samhälle han representerade grufligen förnärmadt, hvilket allt hade den verkan att han sedermera vid många tillfällen gaf sitt missnöje tillkänna i förfärliga oparlamentariska bombardemanger, riktade mot de maktegande inom ståndet, hvilka dock alls icke deraf molesterades. . Vid sådana tillfällen var det mig rent at omöjligt, der jag satt uppe på åhörareläktaren, att trots den spändaste uppmärksamhet förstå hr Ridderstads i den omätliga rymden vidtsväfvande tankegångar, som jagade, korsade och stundom äfven ohjelpligt kullkastade hvarandra. hörarne fingo dervid en, om också svag, föreställning om den Nadarska luftballongens irrfärder. Kommen rätt i farten kunde hr R:s ordström af inga dammar hejdas; äfven rösten blef alltmera högstämd, och de upprymda åhörarne både nere i salen och uppe på läktaren fingo en aning om åskan som rullade på Sinai berg. Den slog dock aldrig ner. Endast den nere på gatan lugnt postande skildtvakten såg stundom häpen ut — likasom undrande om möjligen Rikets Högloflige Ständer i ett svagt ögonblick tagit värfning till Gardet, och nu hade börjat rekrytexercisen deruppe under den gamle schärsant Hasselgrens kraftfulla ledning. Må läsaren för all del icke af hvad som nu blifvit anfördt draga den slutsats, att hr Ridderstad har något gemensamt med Catilina eller Brutus. Han är i grund och botten ett beskedligt lejon, visserligen hetlefrad och nyckfull, men alls icke grym. Utan att derom sjelf ega den ringaste aning, hade han en förunderligt stor likhet med den engelska underhusledamoten Stafford, hvilken enligt Bulwers uppgift -af försynen blifvit utrustad med den utomordentligaste förmåga att förstöra hvarje tråga för hvilken han talade, och befordra framgång åt hvarje fråga mot hvilken han uppträdde. Det lider intet tvifvel att hr R. förfarit klokast om han fortsatt sin litterära verksamhet, men aldrig blifvit representant och knappast publicist. I den förra egenskapen saknade han sjelfbeherrskning, politiskt omdöme och parlamentarisk takt, i den senare åter fattas honom både hållning, sjelfständighet och blick. ——