Göteborgsposten – 11 maj 1864, sida 1

uppbjuda all min förmåga för att hon må blifva din hustrul ... — Jag tror dig. — Anförtro dig derföre åt mig; ensam skall jag återfinna miss Ellen ... jag bönfaller dig derom, följ mig icke! Då Lionel tvekade, tillade Roger: — I vår fars namn! bönfaller jag .-.— Må göra, mumlade Lionel öfvervunnen. Roger skyndade insvept i en kappa öfver Wappings ojemna gator, ledsagad af miss Ellens betjent. Hans lopp hade en stund varit så hastigt, att han ej tänkt att på denne senare ställa minsta fråga. Men då de skulle inträda på en gata, ännu mörkare och ruskigare än de öfriga, stannade betjenten ett ögonblick. — Det tyckes mig dock, sade han, att den afton då vi bortförde Cynthia ... Dessa ord frapperade Roger. — Du har bortfört Cynthia, du? frågade han. Betjenten rodnade som en skolgosse tagen på bar gerning och stammade några ord utan sammanhang. — Men tala då! ditt nöt, sade Roger i hotande ton. — Men, mylord, om jag talar skall miss Ellen jaga mig på porten, svarade betjenten. — Nåväl! sade Roger darrande, jag skall taga dig i min tjenst. Dessa ord undanröjde betjentens skrupler, han tog den börs markisen räckte honom och sade: