Göteborgsposten – 11 maj 1864, sida 1

den vederbörligen tyglas. För representanten är den deremot temligen öfverflödig, stundom rent af skadlig, enär den så lätt ställer till krakel med den sunda logiken. Också har den fantasi som hr R. eger, i förening med hans skaplynne i öfrigt, snarare verkat till skada än till gagn inom realitetens område. Må man dock icke förvexla fantasi med entusiasm. Fantasi-menniskorna, så inom som utom representationen, tala och skrifva med hänförelse om uppoffringar för frihet och measklighet och äro rysligt modiga gentemot alla faror på långt, mycket långt afstånd; entusiasterna åter göra uppoffringar, utmana och trottsa farorna och kunna med resignation dö för en ide. Om jag icke alltför mycket misstager mig, har ingen af våra utmärkte skalder tillika utmärkt sig på riksdagen. Redan på Sions höjder haltade Tegnr på det ena benet; som ledamot i det andra riksdagsståndet haltade han på begge; Agardh, vår störste skald i obunden stil, afskydde riksdagarne; Franzän, såsom riksdagsman, blef ofta skrämd af den nya tidens oro; Fahlerantz — förutsatt aaturligtvis, att han i högre mening är skald — har såsom riksdagsman befunnits, lindrigast sagdt, obskur. — Våra nu lefvande kraftpoeter — med undantag af hr Ridderstad — ha lyckligtvis icke kommit i fråga till riksdagsmän, och jag hoppas att förhållandet skall blifva enahanda äfven framgent. De skrifva vid högtidligare tillfällen alldeles charmanta qväden till frihetens lof och för mensklighetens väl, slungande, då ingen fara är på färde, sina hämndstålspetsar mot tyranners tigerbarmväl förståendes såvida tyrannerna hålla sig på behörig distance. Men låt dessa krattpoeter väl blifva representanter; derest de icke firas och beundras vid alla tillfällen, så skola de snart bli så lagom frisinnade, ty de äro i verkligheten öfver öronen egoister och så förfaseligt snarstickna derjemte. Tvifvelsutan hade det varit mer än önskvärdt om hr Ridderstad kunnat motstå begäret att blifva aktiv ledamot af det tredje riksdagsståndet. Man bör tillochmed klandra de Lincopenser, som föredrogo den poetiskt koleriske Ridderstad framför den lugne och betänksamme Nordvall, som aldrig sade två ord för mycket, men som var lika fast i sina grundsatser som hans vän Billström, och det vill säga mycket. Men jag tattar dock ganska lätt, att den som så länge i sin egenskap af publicist skrifvit om allt och allehanda, som sällan i nämnde befattning blifvit motsagd, och än mera sällan erkänt sig hafva blitvit vederlagd, tror sig specielt skapad för att på den representativa arenan utföra en lysande roll, viss om att der vinna segrar och skörda lagrar. Men få riksdagsmän hafva så gäckats i sina förhoppningar som han. Saknande hvarje stymmelse till sjelfkritik; lätt påverkad af sidoinflytanden; tillgänglig för smicker, likasom de öfriga bröderna i Apollo; ytterst ömtålig för motsägelse, och således lättretlig; brinnande af åtrå — han äfven naturligtvis — att anses framstående och utrustad med djup politisk blick, blef han allenast en lekboll i några illsluga kamraters hand under det han sjelf lefde i den fasta tron, att just han var en typ för den orubbliga sjelfständigheten. Vid 1859—60 årens riksdag räknades hr Ridderstad till borgarståndets majoritet, och fick på grund deraf temligen opåtald låta sina åskor dundra. Man öfversåg då med hans bemödanden att vara faiseur för sin gamle kamrat från krigsakademien, friherre Gripenstedt. Ilan var redan då ministeriel quand möme, men likasom flera andra representanter braskande oppositionel såvida ej höga vederbörande deraf ledo mehn. Man är också icke