Göteborgsposten – 11 maj 1864, sida 1

—— — — —— ersor i sammanhang härmed huru vanskligt det är att göra sig till den anspråksfulla såfän gans tolk. Emellertid hade berörde anfall den verkan, att hans position under hela riksdagen blef ytterst generad, och att det inflytande som han tvifvelsutan skulle kommit i åtnjutande af, om han i förstone uppträdt med takt och humanitet, helt och hållet uteblef. — En stor förtjenst nedlade han i den af honom väckta, med stor omsorg utarbetade motionen rörande elementarläroverken — ett ämne deri han visade sig väl hemmastadd. Om än hans åsigter och synnerligast hans fordringar icke at ständerna i den riktning som han antydt, gillades, så kan man icke neka att de fakta, som han i sin motion framlade, inverkade på frågans afgörande. Hr Widell eftersträfvade icke inflytande, men aktades af alla för sina liberala tänkesätt och sin redbarhet, likasom han älskades af alla för sitt glada lynne, sitt fina skämt, sina humoristiska tal och sina qvicka sånger i ståndets åt det icke allvarsamma egnade sammankomster. — Rektorerna Alander och Berggren — men isynnerhet den förstnämnde — hade tvifvelsutan tagit sig bättre ut i presteståndet. Hr Alander töreföll ständigt som om han sjelf visste med sig att han råkat vilse; han såg ständigt så häpen ut öfver allt som tilldrog sig omkring honom, och när han yttrade sig, hvilket han gjorde ofta, långt och ordrikt, var det icke sällsynt att hans ord så föllo — dock oafsigtligt — att åhörarne deraf blefvo mycket upprymda. Hr Berggren, som i egenskap af representant för Sundsvall efterträdde hr Wallenberg, afsade sig all täflan och alla anspråk på jemförelse med denne, men förvärfvade sig emellertid den förtjensten att endast i yttersta nödfall göra protokollsförarne oläglighet. Om jag ännu längre skulle uppskjuta att inregistrera Linköpings representant vid de begge sistförlidna riksdagarne bland borgarståndets remarkablare ledamöter, så äfventyrade jag i lindrigaste sallet att debiteras för oförlåtlig glömska, men vida sannolikare för uppsåtlig orättvisa. Ty i förtroende sagdt, läsaren kan icke föreställa sig huru blixtsnabbt den blygsamme kandidaten omgestaltas till den mycket anspråksfulle representanten. En plats i Sveriges Pantheon kan omöjligen vägras honom, och under tiden fordrar han på förhand att vid alla tillfällen blifva med beröm omnämnd-. Kan åter icke detta anspråk obetingadt bifallas, så töredrager han att emellanåt blifva klandrad (ty han kan då bli betraktad som politisk martyr) framför den gräsliga olyckan att blifva — ignorerad. För en dylik olycka kan dock icke hr C. F. Ridderstad blifva utsatt. Jag är fullt beredd att bryta en lans med hvar och en som vågar bestrida, att hr R. är en af de inkomensurabla storheterna i borgarståndet. — Hans offentliga verksamhet har varit, och är, mera mångsidig än någon annan ledamots i borgarståndet. Den kan betecknas som en trilogi, likvisst får detta ord icke strängt tagas i samma mening som hos de gamla grekerna, hvilka dermed förstodo tre inbördes Sammanhängande tragedier. I hr R:s trilogi — såsom poet, publicist och folkrepresentant — ingår visserligen ett dramatiskt, men icke något djupt tragiskt element. Skalden och romanförfattaren Ridderstad står i alla hänseenden öfver publicisten och representanten med samma namn. Fastän hr R. redan för länge sedan gått öfver Rubicon — han är närmare 60 år — så besitter han ännu en stor fond af fantasi. För skalderna är den, såsom hvar man känner, absolut nödvändig. För publicisterna är den icke heller oäfven, förutsatt likvisst att