Göteborgsposten – 9 maj 1864, sida 1

ers nåd vore ond på mig för det, skulle ers nåd lemna mig en dälig tanka om ers nåds karakter, fortfor WillsDet finnes endast tillgifvenhet hos djuren, ser ni, och ers nåd gjorde orätt i att förgifta sin hund Bull. Ett leeude, som ej mer hade något menskligt, krusade sir James färglösa läppar; hans bröst häfdes, ett hest vrålande kom fram mellan hans sammantryckta tänder, hufvudet föll tillbaka; han rosslade förskräckligt. Några sekunder derefter utsprängdes hans lemmar, som redan nåtts af dödens kyla, under en sista konvulsion, och hans lik rullade ned på golfvet. Osmany täckte öfver det med den kappa som Wills bar på sina axlar. Naboben helsade derpå hr Brixworth och Roger, hvilka stodo tillintetgjorda af bestörtning, och tog ett steg mot dörren. Men markisen fattade honom i armen med kraft. Osmany stannade och rynkade ögonbrynen. — Det var er hand som ombytte glasen, sade Roger, var det icke så? — Kanhända. — Sålunda har ni ännu en gång räddat mig? Osmany böjde hufvudet. — Nå väl! ni skall svara på mina frågor i detta hänscende. — Nej, mylord, sado Osmany med lugn. — Jag vill nu omsider veta, fortfor Roger, hvem jag har att tacka för detta hemlighetsfulla beskydd; jag vill veta det. — Och om jag vägrar att tala?