Göteborgsposten – 9 maj 1864, sida 1

ven böjer hufvudet mekaniskt för hvar och en, le öfriga kungliga personerna göra sammaleles, ett mycket tråkigt bestyr. För de uppvaktande utgör couren egentligen en storarad öfning, mer och mindre väl lyckad, i bugningskonsten. Det andra momentet består i presentationen; dervid tillgår så, att hvarje chef eller kår-anförare blifver stående till venster om kungliga familjen till dess kåren aftrider — och chefen uppgifver namnet på hvar och en af sina underordnade — ett lätt bestyr nog med afseende på de äldre, kinkigare beträffande hela skaran af yngre embetsmän; men också händer det att bland dessa namnet Bergström förvandlas till Strömberg, Bergholm till Holmberg, att åtskilliga erhålla för dem fullkomligt främmande namn, — men det gör ingenting, bara presentationen går raskt undan, hvilket är hufvudsaken. I förrgår ha deras Majestäter gifvit en splendid din för 300 personer, till det hertigliga parets ära. Ett appendix till förmälningshögtidligheterna, ett af många efterlängtadt appendix, utgör naturligtvis stjernfallet. Det har icke heller nu uteblifvit. Efter ett ungefärligt ötverslag uppgår Ordenskassans inkomst genom det sista stjernfallet till omkring 4,000 rdr, ty hvarje orden skall af dess fångesman ganska högt betalas, och dekorationen blir ändå ej hans egendom, han har blott nyttjanderätten till densamma i sin lifstid — men längre behöfver han den icke heller. Det tager sig särdeles komiskt ut att läraren i bokhålleri hr Bromander, Wy-Bromander, äfven hugnats med Wasa-orden. Jag tror dock att han hellre mottagit Nordstjernan, enär han betraktar sig som vetenskapsman. Landshöfding Bennichs upphöjelse i adligt stånd bör sannolikt betraktas som en förberedelse till?inträdet i konseljen, antingen som finanseller civilminister. Om han är talare känner jag icke, men det är en uppåtsträfvande man, med stor habilitet och mycken tillförsigt. Han skall icke dröja att söka introduktion på riddarhuset. Otsverståthållaren Bildts upphöjning i friherrligt stånd, kan icke betraktas som en belöning för hans verksamhet såsom öfverståthållare, ty denna befattning har han allenast en kort tid innehaft. Sannolikare är att friberreskapet är en belöning för det habila sätt hvarpå Mars-oroligheterna hejdades, och dervid hr Bildt iakttog all möjlig tillbakadragenhet, öfverlemnande åt polismästaren Wallenberg att ordna och verkställa försvarsätgärderna så att han derföre kommit sub reatu. Det berättas med anspråk på tillförlitlighet att grefve Manderström är ytterst angelägen att bereda f. d. envoycn grefve Henning Hamilton en passande verksamhet utom diplomatiens område, och att Göteborgs län fördenskull erbjudits honom, men att grefve H. icke velat emottaga denna plats. Vidare berättas, att förhållandet mellan grefve Manderström och franska ministern M:r Fournier med hvarje dag blir allt mera sötsurt och att vid de nu oftare än förr inträffande diplomatiska sammankomsterna, nämnde herrar i sina repliker inlägga mycken sälta. M:r Fournier lärer aldrig underlåta att på det elegantaste sätt erinra grefve Manderström om dennes uttalanden vid åtskilliga tillfällen, som den förre med en beundransvärd, men besvärande minnesgodhet troget förvarat. Med all grefve Manderströms syndighet, lärer dock M:r Fournier ofta sätta honom i förlägenhet, och det anses vara utan allt tvitvel att den förre rätt gerna skulle vilja skicka den senare dit — pepparn växer. Af ömhet för den sydländska diplomatens helsa lärer grefve Manderström gjort sig mycket besvär att öfvertyga denne om vådorna