Göteborgsposten – 6 maj 1864, sida 1

— 7 DLURHATNTAMAK —— —— — — — — Dickson icke blott för det sätt hvarpå han ledt törhandlingarne, utan äfven för det stora intresse han för saken visat, Göteborgs Enskilda Bank tillkännagifver att den numera, i likhet med hvad sörhållandet är för en stor del af öfriga städer inom landet, utlemnar vexlar äfven på Wadstena. Prestvigde. Efter högmessogudstjenstens slut i Domkyrkan sistl. gårdag inställdes på öfligt sätt i predikoembetet s. m. kandidaterna R. Corneliusson och C. A. Uddgren. Göteborgs follkskolärare-seminarium. K. M:t har d. 8 sistl. April beviljat ett belopp af 1,700 rdr till stipendier åt elever vid ofvannämnda seminarium. Den tillämnade leksalen för barn. Vi taga oss härmed friheten påpeka att med morgondagen teckningen upphör till den at språkläraren hr G. Alfthan föreslagna utvecklingsanstalten för smärre barn af de bemedlade klasserna. Särskilt torde böra framhållas att teckningen icke är bindande, förrän hr Alfthan vid ett sammanträde — hvilket endast eger rum för så vidt omkring 50 barn blifvit antecknade — framlagt en utförligt detaljerad plan, och denna blifvit gillad och antagen at dem som tecknat sig. Behofvet och lämpligheten af en sådan anstalt tro vi icke kunna ifrågasättas, isynnerhet som vid det i förliden vecka hållna förberedande sammanträdet flera framstående och sakkunniga personer uttalade sin öfvertygelse om önskvärdheten och nyttan af en dylik utvecklingsanstalts inrättande härstädes. En anakronism. Det fanns en tid, och den är ej särdeles långt tillbaka, då man i vårt goda fosterland upprörde himmel och jord, i händelse någon ny adelsman kreerades. Det betraktades då som ett tillbakagående, att ytterliga öka den mer än fulltaliga falang af priviligierade, hvilkas vapensköldar prunka på väggarne i riddarhusets stora sal. Man frågade sig sjelf, huruvida det egentligen kunde ligga någon belöning för ådagalagda förtjenster deri, att en eller annan mera framstående man bereddes tillfälle att få trängas bland fullblodslejonen å riddarhuset och der ofta få träda i bakgrunden för någon af ädel race, hvilken ej gjort mera, än att han händelsevis sofvit i en vagga uti någon greflig eller friherrlig barnkammare och ej under stattorparens låga tak. Kortligen, man ansåg då hvarje adelskreering vara en anakronism emot en senare tids mera upplysta tänkesätt och rättvisare allmänanda. Allas jemnlikhet var då dagens lösen, och hvarje privilegium förhatligt. Ha vi sedan dess gått tillbaka? Man torde med skäl kunna göra denna fråga. Vår nuvarande konungs regering har visserligen utmärkt sig i många grenar som en kraftig initiativstyrelse, under hvilken tidsenliga reformer både föreslagits och genomförts; men densamma har äfven i jemförelse med konung Oscars regime gjort sig anmärkningsvärd genom ett allt oftare återkommande kreerande af adelsmän. Det kan icke vara tu tal om att denna senare verksamhet föga öfverensstämmer med dess öfriga liberala tendenser, likasom det är otvifvelaktigt, att den allmänna meningen på det bestämdaste ogillar detta återvändande till gamla föråldrade seder och bruk. H. M:t konungens senaste födelsedag har, förutom ett glänsande stjernfall, äfven illustrerats med ett par ofrälses upphöjande i adligt stånd och en adelsmans beskärande med friherrliga rättigheter. Vi vilja ej bestrida, att icke de med dessa vedermälen af kunglig nåd hugnade kunna vara eller verkligen