Göteborgsposten – 4 maj 1864, sida 1

betraktelser öfver denna verldens fåfänglighet, här yttrande sig i toiletternas brokighet och mångfald, att tala omValkyrians långsamhet, om grosshandlare Schwans artighet, att ej för denna resa tillåta någon försäljning af salongbiljetter å sin Svea, att bekika den lille hertigen af Wermland, som af två hofbetjenter bars i den allra nättaste lilla portchaise, ett fortskaffningsmedel som mången åskådare väl aldrig förr sett i verkligheten. Klockan 5 skulle Valkyrian vara tillbaka, kongl. familjen skulle ha en half timma på sig att göra toilett och gå ned till Logårdstrappan för att välkomna paret, men så blef alltsammans omgjordt; kongl. familjen kom i all hemlighet tillbaka till Skeppsholmen, klockan blef !3 6, hon blef 6 och 7 och ingen Valkyria? syntes och heller ingen Svea. Men så slog då befrielsens timma 3, 7, en tät rökpelare stack horisontelt ut från Kastellholmen och sekunden derefter dånade ett skott, hvars ljud mångfaldigades af de södra bergen. Kort derpå sköt Valkyrian fram, pyntad med vimplar och flaggor, och följd af Svea, också grannt utstyrd. Nu blef det lif på stranden, ingen ville stå qvar på sin plats, man sträckte på sig, tog ogeneradt tag i axlar, som tillhörde alldeles obekanta personer o. s. v. Men hvar fanns nu prinsen och hans brud, på Valkyrian eller på Svea? Derom var man i ovisshet, tills ändtligen Svea gick sin gamla väg till platsen vid Tullhuset, men Valkyrian kom i sakta mak strömmen uppför. Men ni känner redan hur mottagningen vidare skedde, huru damer, placerade i Logården, derifrån kastade blomsterbuketter ned i hertiginnans vagn o. s. v. Enligt hofmarskalkens tysta tillkännagifvande fingo damer med blomsterbuketter i händerna och beredda att kasta bort dessa tillträde till Logården. Hertiginnan bar gul sidenklädning, hvit kappa af hermeliner, hvit crpe-hatt med hvita plymer, och såg rätt behaglig ut. Hertigen var klädd i adjutants-uniform. Jag anhåller att få rätta en uppgift i ett föregående bref rörande det hertigliga parets bostad i Slottet. Denna utgöres ej af drottning Desiderias våning, utan af prins Augusts gamla våning, tillökad med några rum af drottning Desiderias. Hertiginnan har ett par gånger visat sig i vagn och man har således nu kommit underfund med, att de fotografiporträtter, som under de senaste par månaderna utplanterats bland en nyfiken allmänhet, ej haft mycken likhet med originalet. Det så vigtiga momentet: ansigtshyn, har naturligtvis ej kunnat återgifvas på fotografibilden, och möjligt är, att vid åsynen af denna fulla fraicheur man funnit hertiginnan så föga lik sig på porträttet. På Bazaren har några dagar suttit i ett boklådsfönster ett stort fotografiporträtt af hertiginnan, taget i Dessau, och hvilket för finheten i utförandet och äfven för likheten samlat betraktare i mängd. Hertiginnan lärer på Svea ha varit mycket nedslagen och flera gånger gråtit, helt naturligt vid tanken på sitt fädernehem, sina anhöriga och vänner. De henne åtföljande svenska damerna sökte visserligen att muntra henne, men lyckades ej; endast en ung dame från hertiginnans hembygd, en barndomsväninna som följt henne hit och väl kommer att gvarstanna någon tid åtminstone, lyckades det att åter framlocka glädjen i hennes ansigte. — I dag kl. 11 har Te Deum afsjungits i Slottskapellet med anledning af förmälningen. Naturligtvis har en stor menniskomängd bevistat högtidligheten och en ännu större tålmodigt sökt, men icke fått tillträde till kapellet, som ej heller kan rymma särdeles stor samling folk. Om tisdag, på konungens födelsedag, är den stora lyckönskningscouren, då en mängd uniformeradt och krachaneradt folk får nåden att en passant kasta en blick på k. familjens medlemmar för så vidt de djupa bygningarne sådant tillåta. Det i officiela bladet meddelade ceremonielet är efter den gamla tabulaturen och föreskrifver att endast en bugning (men den ordentlig) får göras; särskildt roligt skulle det vara att få se en bugning af Fjöartillerist-corpsen, som väl nu hör till de obefintliga kårerna, men fanns vid nuvarande enkedrottning Josephinas förmälningscour. Förmodligen begagnas nu samma formulär, med några nya inflickningar såsom af stadsfullmäktige m. fl. Den ena obehagliga skandalen har följt på den andra under detta års lopp. Nu senast var italienske vice konsuln Lecocq framme och rymde sin väg efter att ha ruinerat sin gamle far. Det påstås här att unge Lecocq ej hunnit berga undan till resan mer än 2—3,000 rdr. — I dagarne talas om en ruskig tilldragelse å la Martin Arosin, den ni kanske minnes. Hufvudpersonen i denna affär är en straxt utanför Stockholm bosatt utlänning, en — —sk grefve, som för några år sedan gifte sig med en dam ur en af våra förnämsta adliga samil. Ilan damn fön få du 1 1