Göteborgsposten – 30 april 1864, sida 1

— — are hemförda Vy af Göteborg är naturtrosen och erbjuder ett vackert perspektiv, men . emot de i förgrunden placerade sigurerna skulle den anmärkning kunna göras, att des iro nästan nog mycket idealiserade för att kunna ge en sann bild af vår hederliga men allting utom pittoreska Hisingsbefolkning. På tal om konstsaker, så se här en sann historia om ett rätt kostligt qui-pro-quo, som passerat härstädes för någon tid sedan. En person som vurmar för Paris och derjemte gör anspråk på att betraktas som konstkännare, fick vid hemkomsten just ifrån verldens hutvudstad fatt i en katalog öfver konstalster, hvilka skulle försäljas på auktion någonstädes i hufvudstaden. Då han bläddrade igenom det temligen digra häftet faller hans blickar mekaniskt på N:o — Paris utförd i papiermach — tum högt o. s. v. Ha! Det måste jag ha! utropar han förtjust, det måtte väl aldrig vara för sent! Nej, huru lyckligt, ännu fattas en dag i auktionsdagen! Han ilar till telegrafbyrån och afskickar till en vän följande lakoniska depesch: Köp på auktionen i morgon N:o — Paris, till hvad pris som helst. Vännen uträttar samvetsgrannt ärendet och efter några dagar anländer en lår innehållande det efterlängtade konstverket. Vår man tycker väl att dess storlek icke precist motsvarar hvarken hans förväntningar eller det höga pris som enligt den medföljande auktionsräkningen derföre blifvit betaldt, men?, tänker han, arbetet är förmodligen desto finare, det är kanske också hara en del af Paris. Nåväl, i närvaro af konstkännarens familj och några högtidligt sammankallade vänner uppbrytes packlåren, halmen och pappersomhöljet omkring underverket borttages och för de kringståendes något snopna blickar visar sig en ganska vacker, men på det hela taget temligen obetydlig statyett af Paris, skönhetsgudinnans älskling, Helenas älskare och den olyckliga orsaken till det trojanska kriget. Vår konstkännare låtsade om ingenting och sväljde förtreten, men Paris förpassades direkte upp i hans eleganta våning, som prydnad ofvanpå en af Ringnårs kakelugnar och der står han förmodligen ännu i dag! Våra offentliga nöjen ha under veckan legat något nere. Bl. a. såg det både i Tisdags och i går så mörkt ut för Den hvitklädda qvinnan, att hon fann för godt att för aftonen hålla sig i skuggan. I afton gifver polacken Biernacki sin förut omnämnda konsert, efter ett särdeles omvexlande program. Den musikaliska allmänheten får då äfven tillfälle att åter höra en nyligen från utlandet återkommen musikälskarinna, hvilken för hvarje gång hon med sin utmärkta talang understödjer ett godt ändamål bereder allmänheten en verklig konstnjutning och sjelf firar en sann och lysande triumf. Till de offentliga nöjena skulle väl på visst sätt äfven kunna räknas det sammanträde, som sistl. Tisdag hölls för bildande af en s. k. leksal för mindre barn af de bemedlade klasserna. Sammanträdet erbjöd åtskilligt af intresse och sjelfva ideen tyckes vara särdeles lämplig och ändamålsenlig. Måtte nu endast icke den härstädes ej sällan förekommande kotteriandan äfven här komma att spela en roll, icke bland de uppväxande plantorna, ty vid den åldern, gudilof, finnes åtminstone ingen rangskillnad, vare sig i afseende på rang — eller förmögenhet, utan bland dem som komma att taga ledning af det hela. I alla händelser torde begreppet Åmera bemedlade vara tillräckligt elastiskt för att medgifva en ganska ansenlig utsträckning just inom detta samhälle. Bland de offentliga nöjenas antal, torde äfvenledes kunna inregistreras stadsfullmäktiges sammankomst sistlidne Torsdag, ty der föllo orden som skarpslipade svärd och det sparades sannerligen icke på mustiga slängar åt diverse håll och kanter. Händelsen gjorde också att åhörareläktaren var mera än vanligt besatt den dagen. Vi våga icke insinuera, att orsaken dertill kunde vara den, att enligt stadsfullmäktiges program för dagen aptitssupens väl eller ve på sönoch helgdagar skulle afgöras. Frågan blef uppskjuten, men åhörarne stannade qvar, något som de helt säkert icke ångrade. Hr Hartkopfis museum fortfar att vara talrikt besökt; som det berättas, sistl. Söndag af 6 å 700 personer. Under det att publiken tilltager, aftager emellertid dagarnes antal på annonserna. Snart heter det väl för oåterkalleligen sista gången och till sist hugnas väl Göteborgs invånare med samma ståtliga proklamationer som stockholmarne en vacker dag sågo uppslagna på knutarne, utlofvande en större summa åt den, som efter en viss tid kunde skaffa sig tillträde till det märkvärdiga museet. Äfven damer lära icke försummat att taga samlingarne i ögnasigte, och kl. mellan 9—11 på förmiddagarne har den som passerat bakom Göta Källare ofta kunnat observera en